Anpassa sig och bära ansvar
Dansk Folkeparti (DF) ställde fyra förhandsvillkor för ett regeringsansvar. Förhandlingsförmågan väger tyngre.
Med en blandning av förtjusning och fasa – beroende på hur man ställer sig till de populistiska och invandrarfientliga partierna – har man i Norden och EU sett hur Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna gått från klarhet till klarhet vid varje val.
En liknande trend syns i hela Europa, låt vara att valet i Storbritannien i maj inte blev den framgång det brittiska nationalistiska partiet Ukip hade hoppats på. Men det berodde faktiskt mer på det brittiska valsystemet än på väljarstödet.
Europa har förändrats och förändras fortfarande i en riktning som få trodde var möjligt för bara tio år sedan.
Sådan är demokratin, lyder kommentarerna från utländska diplomatiska källor när Finlands regering kommer på tal. Det är Sannfinländarnas medverkan man då närmast avser.
DF:s framgång var väntad. Landets förra borgerliga regering som leddes av Venstre var beroende av DF:s stöd i Folktinget. Nu är beroendet ännu mer fullkomligt. Lars Løkke Rasmussens regeringssonderingar kommer att resultera i en minoritetsregering även om en överenskommelse kan nås med DF. Lars Løkke har redan meddelat att en fyrpartiregering är utesluten.
Det finns ändå en väsentlig skillnad mellan Finland och Danmark. I Danmark vet väljarna på förhand vilka partier det parti de röstar på kommer att samregera med. I Finland sitter väljarna med Svarte Petter på hand eftersom nästan alla kombinationer är möjliga.
Det finns också likheter. I riksdagsvalet var Centern segraren men även De gröna gick framåt. SFP kunde notera en liten ökning trots regeringsansvaret och det kunde de danska socialdemokraterna och statsminister Helle Thorning-Schmidt också göra. Ändå hamnade de i opposition, låt vara av olika orsaker.
DF:s fyra krav går ut på att föra en stram linje inom EU, återinföra gränskontrollerna, bedriva en stramare utlänningspolitik och garantera en viss ekonomisk tillväxt.
Venstreledaren Lars Løkke parerade med att DF borde förstå att regeringsansvar handlar om att förhandla och kompromissa och sedan hålla sig till vad man kommit överens om.
DF har samma press på sig som Sannfinländarna här hemma hade – att ta ansvar, inte bara kritisera regeringsbeslut.
Även om DF går med i regeringen är det möjligt att vissa partier i det röda blocket, som förlorade valet knappt, kan svälja vissa ändringar. Invandrarkritiska röster finns inom de flesta politiska partier i dag.
Men kommer man att se liknande pendelsvängningar som när de miljömedvetna gröna partierna gjorde sin entré på den politiska arenan i Europa?
Under en tid orsakade De gröna en så stor oro inom Centern att miljö- och antikärnkraftsfrågor drevs med viss framgång av också centerpartister. Populistpartierna har lyckats få också många andra att lägga sordin på invandrarvänliga uttalanden.
Under valkampanjen i Danmark var det knappast en tillfällighet att invandringsfrågan blev så synlig i debatten. Det blev inte lätt för Socialdemokraterna att profilera sig som moderata i sammanhanget.
Nu blir det DF:s Kristian Thulesen Dahls tur att visa vad han går för, i regeringen eller i oppositionen.
När Pia Kjærsgaard avgick 2012 som ledare för DF trodde många att det var början till slutet för DF. Så blev det inte, Thulesen Dahl har lyckats öka stödet. Värt att tänka på för alla som siar om att Sannfinländarnas öde som parti per definition är kopplat till Timo Soini.