Samtidigt betraktas välfärden på helt olika sätt längs det politiska spektret. Då den nya regeringen säger sig vilja "trygga framtidens välfärd" beskriver oppositionen de stora nedskärningarna som ett sätt att rasera välfärden. De underliggande motsättningarna är uppenbarligen många.

En anledning till den ytliga konsensusen är att välfärden ofta omtalas som enbart ett innehåll, som en palett med tjänster:skola, sjukvård, äldrevård, kultur, socialskydd och så vidare som man är överens om att ska finnas. I sig är detta en alltför fattig definition av välfärd, som inte är liktydig med välstånd eller ens generell levnadsstandard.

Välfärdsbegreppet rymmer också en funktion, en central idé om hur välfärdstjänsterna möjliggörs. Välfärdsstatens funktionssätt är, naturligtvis, den statliga omfördelningen av resurser; att genom lagstiftning och beskattning ta av dem som har och ge till dem som inte har. Och om detta råder det minsann inte någon konsensus. Tvärtom går politikens grundläggande skiljelinje här, på en falskeligen dödförklarad vänster–höger-axel. Vänstern vill öka den omfördelande funktionen, och högern minska den. Finland har nu en högerregering, och därmed ett regeringsprogram som tonar ner statens omfördelande funktion.

Graden av omfördelning är i sin tur i slutändan en moralfråga, och fundamentet för välfärden – såväl för dess innehåll och som för dess funktion – måste finnas i moralisk-ideologiska ställningstaganden i det demokratiska samhällets rotsystem. Här görs avvägningen mellan individens och samhällets ansvar. Positionering på denna gråskala borde vara den politiska debattens huvudsyfte.

Men så är det inte. I dag har den politiska vänstern, mitten och högern alla svåra, men olikartade, bekymmer med välfärdens ABC, där A handlar om innehåll, B om omfördelande funktion och C om moraliskt fundament.

Vänsterns problem är B, funktionen. Globaliseringen, det gränslösa kapitalet, skatteparadisen och skattekonkurrensen mellan länder har försvagat nationalstatens möjlighet att fungera omfördelande. Och vänstern har inte lyckats svara genom facklig och politisk organisering på det internationella planet. Däremot har man inga problem med C – moralfrågan.

Det har heller inte den klassiska eller nyliberala högern som ger ett helt annorlunda men lika tydligt svar som vänstern: individen ska ta ansvar för sig själv. För högerfolket är problemet snarare att en resolut nedrustning av välfärdens innehåll – A – inte väcker några varma känslor hos väljarna.

Det är faktiskt mitten–höger-blocket, som får bakläxa på bokstaven C för att man ständigt misslyckas med den moralisk–ideologiska välfärdsdiskussionen. Här är många partier – i Finland SFP, De gröna, Centern, Sannfinländarna, i viss mån också SDP – ordentligt splittrade eller obekväma. Däremot har de en bekväm utväg: genom att hänvisa till nationalstatens maktlöshet i den globala ekonomin kan hela den moraliska grundfrågan avfärdas med ett "Vi är för välfärd, men..." Det är också en utväg som utnyttjas flitigt, både gentemot motståndare på vänsterkanten och för att skapa en inre borgfred i partierna. Så kan exempelvis diskussioner om skattehöjningar för höginkomsttagare och eller höjd kapitalskatt bemötas med ett undanglidande.

Det finns en oärlighet här, och ett hukande. Men det är livsviktigt för en demokrati att syna det moraliska kortet. Hur vill en politiker eller ett parti att samhället ska se ut? Varför? Med vilken människosyn? Politik må vara det möjligas konst men att använda en förment orubblig verklighet som alibi för att undvika en central ideologisk-moralisk diskussion är ingenting mindre än politisk fanflykt. Och att ständigt diskutera vilket samhälle vi "måste nöja oss med" och inte vilket vi "vill bygga" är ofruktbart och bidrar till den politiska desillusionering som går som ett spöke genom välfärdsstaterna. En mening borde förbjudas i allt politiskt språkbruk. Den lyder: "Det finns inga alternativ".