Vi jobbar i sandlådan
Ordet strukturomvandling sänder kalla kårar ner längs ryggen på de flesta. Inte av rädsla för förändring, utan för att ingen vet vad som den här gången ska läggas in i begreppet.
Inte att undra över om kurser i mindfulness och allehanda litteratur om hur man ska tackla den stress som osäkerhet på och om jobbet skapar har en marknad.
Marja-Liisa Manka, professor i arbetshygien och flitigt anlitad föreläsare på ledarskapsakademier, har dragit sitt strå till stacken. I maj gav hon ut en bok som utan omsvep heter Stressikirja, (Stressboken). På ett förtjänstfullt och lättfattligt sätt går hon igenom modeller för arbetsmiljöer i relation till stress, de vetenskapligt dokumenterade rönen om de faror för hälsan som negativ stress skapar – inte kan skapa – och redskapen för att hantera situationen.
Varvade med små historier, anekdoter, från sina egna och andras erfarenheter ger hon förklarande exempel.
Hon presenterar en modifierad version av en hustavla som egentligen bygger på den amerikanska författaren Robert Lee Fulghums bok All I Really Need to Know I Learned in Kindergarten (Allt jag egentligen behöver veta lärde jag mig i dagis). När boken kom ut 1988 toppade den länge bestsellerlistan.
I Mankas bok har dagis blivit sandlådan, men reglerna är desamma. Här ett axplock – i fri översättning – ur de sexton punkter hon räknar upp:
Säg god morgon, tack och adjö. Spela rent spel. Red ut den röra du själv skapat. Be om ursäkt om du sårat någon. Spola efter dig på toaletten. Lär dig någonting nytt, rita, måla, sjung, dansa, lek och arbeta en smula varje dag.
Och när du beger dig ut i världen, se upp i trafiken, håll de andra i handen och håll dig i närheten av andra. Öppna ögonen för underverk.
Mycket av detta är bekant från förr. Men de som upplever osäkerhet på jobbet, oro över sig själv eller kolleger, vet att det som hörde till hyfsat beteende i sandlådan inte alltid är en självklarhet.
Manka föreläser inte, hon resonerar. Och ger förslag till redskap för hur ledare men också varje individ i en arbetsmiljö kan agera.
Det är inte rädslan för förändring som får folk att gå i lås, utan diffusa begrepp som likt ett mantra upprepas tills de börjar leva sitt eget liv. Som ett skal, utan innehåll.
Som ordet strukturomvandling, där ansträngningarna på regeringsnivå hittills varit blygsamma när det gäller att förklara vilka områden det gäller och hur det påverkar var och en av oss.