Rinne – ute eller inne?
SDP har hittills varit förbluffande osynligt i oppositionspolitiken. De övriga partierna har dominerat – tillsammans med facket, som på förekommen anledning har och har haft sina egna dueller med regeringen. Det är klart att De gröna och SFP har fått synlighet i medierna på grund av att de nyligen har samlats till partikongresser och där livligt gått åt regeringen, men trots det är SDP:s tafatta inledning som det största oppositionspartiet överraskande.
Under den nya regeringens första frågestund i riksdagen i torsdags kom SDP-basen Antti Rinne klart i lä för sina ordförandekolleger i De gröna och SFP. Från SDP:s sida var det Antti Lindtman som framstod som ledarfiguren. Det kan förklaras med att forumet var riksdagen och Lindtman riksdagsgruppens ordförande, men nog är det en arena där också partiordförande bör ta en synlig roll.
Det förefaller som om man inom det socialdemokratiska partiet, och speciellt ordförande Antti Rinne, ännu är handlingsförlamat efter det dåliga riksdagsvalet och att man har fullt upp med en intern kamp. Alltför mycket energi går åt till något som ser ut som en förlängning av ordförandekampen mellan Rinne och Jutta Urpilainen.
Urpilainen gjorde ett strålande personligt val och Rinne hade redan tidigare lovat Urpilainen en ministerpost om SDP kommer med i regeringen. Då det i stället blev en sits i opposition har den tidigare ordföranden och finansministern hamnat i kylan. Först uppmanade Rinne henne att inte kandidera för gruppordförandeskapet och då bankfullmäktigeposterna i veckan delades ut sidsteppades Urpilainen igen.
Nu spekuleras det i att det egentligen är förrförra ordföranden, Eero Heinäluoma, som är den som styr och ställer i partiet och att Urpilainen därför förpassats i kylan. Om det stämmer är Rinnes position riktigt besvärlig.
Rinne har i diskussionen kring Urpilainen hållit en mycket låg profil. Han har i princip nöjt sig med att i ett uttalande för Helsingin Sanomat säga att han "försöker göra allt så att SDP kan koncentrera sig på de centrala frågorna och att partiets interna kamp om några enskilda förtroendeplatser bör blåsas av".
Han inser kanske inte att den kampen också bör ses som en central fråga – åtminstone ur partiets synvinkel – med tanke på framtiden.
Eero Heinäluoma kommenterar inte påståendena om att det de facto är han som styr och ställer inom SDP. I stället för spekulationer kring hur bankfullmäktigeplatserna har fördelats anser han att SDP borde föra fram sina alternativ i de frågor som regeringen nu lyft upp på agendan – dagvården, arbetslöshetsstödet, jämställdheten ...
Det saknas inte beten att nappa på för SDP; regeringen har minsann försett speciellt vänsteroppositionen med många.
Partiledningen och andra centrala socialdemokrater höll i början av veckan en idéverkstad i Hyvinge. Enligt Rinne gav mötet "en tro på att man kommer att hitta lösningar för hur partiet kan ta sig uppåt igen". Fattas bara annat.
Bland annat relationerna till medierna och synligheten för partiets budskap diskuterades livligt. Redan i tidigare uppföljningar och analyser efter misslyckade val har sossarna koncentrerat sig på svårigheterna att få fram sitt budskap.
Man ifrågasätter alltså inte själva budskapets innehåll, men tänk om det är så otydligt eller ointressant att det därför inte går hem hos väljarna?
SDP:s identitet hänför sig till den politiska situation som rådde under det förra millenniet. Så länge SDP inte har sin linje och sin position i kongruens med dagens samhälle kan det också vara svårt att föra en tydlig oppositionspolitik. Samtidigt gäller det att hitta en egen profil vid sidan av Vänsterförbundet och De gröna som redan före valet befann sig i opposition och inte har tvingats byta hatt.
Först av allt måste SDP ändå ena sina led och klargöra för de egna och andra vem som egentligen styr partiet. Det ska givetvis vara partiordföranden, men om han lämnar ett maktvakuum fylls det snabbt.
Det är möjligt att det finns krafter som nu gör allt för att Rinnes företrädare och motkandidat på partikongressen för ett år sedan, Jutta Urpilainen, inte ska kunna dra nytta av situationen, och därmed stoppas hon med alla medel.
Skulle hon, om hon ges en synligare position, faktiskt skada partiet mer än vad hennes motståndare nu kanske gör?