Deus ex machina

I den klassiska antika dramatiken förekommer begreppet "deus ex machina". Det betyder att en tilltrasslad intrig där karaktärerna har målats in i ett hörn får en lösning genom att någonting oförutsett inträffar. Ibland firade man med hjälp av scenmaskineriet ned en gud som ställer allt till rätta, därav beteckningen guden ur maskinen.
Intrigen i det pågående dramat om Greklands framtid verkar inte gå framåt av egen kraft. Den grekiska regeringen kläms mellan sina egna orealistiska vallöften och kalla ekonomiska realiteter.
Eurogruppen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden väntar med sinande tålamod på något som kan vända en hotande katastrof till lycka och försoning.

Tidsfristerna har kommit och gått sedan den grekiska skuldkrisen exploderade år 2010 och landet fick sitt första stödpaket.
Hotbilden har hela tiden varit densamma: utan stöd kollapsar Grekland och tvingas lämna eurosamarbetet.
Konsekvenserna av katastrofscenariet har däremot förändrats. I det första skedet måste kollapsen förhindras för att följderna för hela det europeiska finanssystemet var oöverskådliga. Nu tonas den dramatiken ned, EU, bankerna och euron klarar ett grekiskt utträde utan större problem.
Men det gäller ekonomin. De politiska följderna av att det oåterkalleliga steget in i euron inte alls är oåterkalleligt kan ingen överblicka.

Grekland har gjort en hel del. Det sociala priset har varit orimligt högt, men för ungefär ett år sedan började man skymta ljus i tunneln, ekonomin växte, det fanns ett strukturellt överskott i ekonomin och arbetslösheten minskade.
Men så kom vänstergruppen Syriza till makten, med löftet att det skulle bli slut med alla åtstramningar. Grekland skulle återfå sin stolthet och sätta långivarna med Tyskland i spetsen på plats.
Stoltheten i att leva på lånade pengar som man inte tänker betala tillbaka är kanske litet svår att respektera. 

Sedan dess har Grekland och det som tidigare kallades trojkan, men som nu kallas institutionerna, förhandlat om villkoren för fortsatt stöd. Förra veckan var det dags igen. Grekland borde ha betalat en amortering på 300 miljoner euro till IMF, men meddelade överraskande att landet i stället betalar hela summan 1,3 miljarder den sista juni.
Före det hade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Alexis Tsipras kommit nära ett avtal, men Junckers tålamod tog slut när Tsipras hemma i Aten betecknade förslaget som helt omöjligt.
Krisen eskalerade när Internationella valutafonden i torsdags lämnade förhandlingarna och anklagade Tsipras för att spela hasard med Greklands framtid.

Det klassiska dramat innehåller en peripeti, en vändpunkt när en intrig vänds i sin motsats. Budbärarna kommer inte med det väntade budet om seger, i stället berättar de om ett förödande nederlag.
När det gäller Grekland vet man inte om peripetin redan har skett eller om den ännu ligger i framtiden.
Men när historien skrivs kanske förra veckans beslut att skjuta upp låneraten innebar den avgörande vändningen. En kompromiss var nära som skulle ha frigjort ett belopp på 7,2 miljarder euro av stödprogrammet som Grekland absolut behöver. 

Vi kan inte hjälpa Grekland om Grekland inte vill hjälpa sig själv, sade eurogruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem i gårdagens Helsingin Sanomat.
Den uppgivna formuleringen visar att "institutionerna" börjar tycka att deras möjligheter är uttömda.
Är det något som rör sig i teatermaskineriet?