Ett sunt nej till presidentvälde
President Recep Tayyip Erdogan är populär. Men Turkiets demokratiska arv satte stopp för hans planer på ökad makt.
Redan före valet i Turkiet i söndags tydde det mesta på att det kurdiska partiet HDP skulle bjuda på en överraskning. HDP blev det första kurdiska partiet som klarade 10-procents tröskeln för att komma in i parlamentet.
För president Recep Tayyip Erdogan personligen och hans rättvise- och utvecklingsparti AKP blev valet ett nederlag, trots att AKP fortfarande är det största partiet och fick över 40 procent av rösterna. Erdogans mål inför detta val var att få den två tredjedelars majoritet i parlamentet som behövs för att ändra grundlagen och stärka presidentens makt ytterligare.
I själva verket förlorade AKP väljare, i valet 2011 var stödet cirka 50 procent. Det blir också första gången på länge som AKP måste söka en regeringspartner eller satsa på en minoritetsregering.
Det första alternativet blir svårt eftersom den mest tänkbara samarbetspartnern det konservativa MHP sade nej till att samregera med AKT. Också det andra alternativet betraktas som ohållbart och de flesta räknar med att nyval kommer att utlysas inom 45 dagar. Då blir det nyval redan inom några månader.
Budskapet från väljarna var tydligt. Valdeltagandet var högt, över 85 procent. Detta i kombination med HDP:s framgång är en klar signal.
Det rådde ett lite dämpat men utbrett missnöje med Erdogans planer på att bli president redan innan han hade meddelat att han ställer upp i valet i fjol. Redan då talade man om att Erdogans mål var just detta: att stärka sitt envälde.
Det är möjligt att detta missnöje nu kanaliserades till HDP som trots sin kurdiska identitet ingalunda är ett ensaksparti för enbart kurder. För kurderna som utgör 20 procent av Turkiets befolkning, är det viktigt att nå en fredlig lösning på frågan om kurdernas rättigheter. Men på programmet finns också frågor om jämställdhet och kvinnornas ställning, frågor som omfattas också av icke kurdiska liberala krafter i landet.
Erdogans hårda tag mot oliktänkare, inklusive hanteringen av protesterna 2013 i Istanbul och kurdiska politiker, samt en korruptionsskandal i hans närmaste krets har tärt på hans tidigare popularitet.
Turkiet är medlem av den transatlantiska försvarsalliansen Nato och fick också efter 25 års väntan kandidatstatus i EU vid EU:s toppmöte i Helsingfors 1999.
Människorättssituationen i Turkiet, Turkiets och Greklands utdragna dragkamp om Cypern och det faktum att islam är den förhärskande religionen i landet har satt käppar i hjulen för EU-medlemskapet.
Turkiet har svarat med en blandning av resignation och förtrytelse och vänt sig ifrån väst. Kritiken mot både andra Natomedlemmar och väst i allmänhet har varit skarp när det gäller Syrien. Erdogan, som har varit en av dem som hårdast drivit på att Bashar al-Assad måste avgå, erbjöd tidigt både flyktingar och oppositionsaktivister från Syrien en fristad i Turkiet.
Men också i Turkiet är åsikterna delade när det gäller utrikespolitiken.
Söndagens valresultat betyder inte nödvändigtvis att väljarna vill bli av med Erdogan, Han har fortsättningsvis en stark roll i landets politik.
Däremot kan det betyda att det bland väljarna finns en stark aversion mot det envälde som ett utökat presidentstyre kan leda till, en utveckling man har sett också på annat håll.
Turkarna har röstat för förändring. Och visat i vilken riktning de vill att man ska gå.