De gröna ser sin tillväxtchans
Inga sura miner syns på De grönas partikongress trots oppositionssitsen, tvärtom. Den uppfattas som en möjlighet.
Ville Niinistö fortsätter att leda De gröna i två år till och har under de gångna fyra åren vuxit in i sin ledarroll, som nu verkar sitta bra. Niinistö är den första ordförande som kan leda partiet i tre perioder. Det är möjligt eftersom stadgarna har ändrats.
Genast efter riksdagsvalet efterlyste Ville Niinistö samarbete inom oppositionen. Inför kongressdelegaterna upprepade han behovet av att oppositionen tillsammans försvarar och förnyar välfärden och håller fast vid löftet och hoppet om att framtiden kan vara bättre.
I valet i april fick De gröna 250 000 röster, vilket är mer än någonsin tidigare. Det innebar att partiet återtog de fem mandat man tappade i det föregående riksdagsvalet. Nästan lika viktigt är att det nu finns gröna riksdagsledamöter från Mellersta Finlands valkrets och den nya Savolax-Karelens valkrets. Det innebär en inbrytning i landsbygden, något som traditionellt har varit svårt för De gröna. Partiet har femton riksdagsledamöter, och bland dem finns både nya, nygamla och erfarna.
I den senaste partimätningen från Yle hade stödet ytterligare vuxit och landade på drygt tio procent. Det är i och för sig nästan praxis att valvinnarna fortsätter att växa en tid efter valet.
Vänsters usla valresultat ger De gröna en möjlighet att växa till sig ytterligare. Det gäller särskilt så länge SDP inte lyckas sätta igång en grundlig förnyelseprocess. De gröna är redan ett modernt parti och står för många av de värderingar som är viktiga för dem som traditionellt stöder vänstern, till exempel social rättvisa. Samtidigt finns det en grön företagarvänlighet, något som vänsterpartierna lite desperat försöker skapa sig även om det än så länge brister i trovärdighet.
Under Ville Niinistös tid som ordförande har De gröna åtminstone på ytan verkat vara enade. Tidigare har det funnits olika fraktioner. I början, för drygt 30 år sedan, handlade det till exempel om huruvida den gröna rörelsen alls skulle bli ett traditionellt parti och om man skulle hålla sig strikt till miljöfrågor eller vara ett allmänpolitiskt parti. I dag är det inte längre någon som ifrågasätter den allmänna inriktningen. Det har också funnits motsättningar mellan stadsgröna och landsbygdsgröna men även den klyftan verkar nu vara mer eller mindre betydelselös.
Däremot kan det finnas partimedlemmar som har svårt att omfatta den ekonomiska politik som Ville Niinistö har pläderat för, där oron för skuldsättningen inte är lika stor som i många andra partier. De flesta kritiker håller låg profil, men partiets före detta ordförande Osmo Soininvaara är öppet kritisk i det senaste numret av partitidningen Vihreä Lanka. Han efterlyser större konkreti då man talar om strukturella åtgärder och menar att väljarna inte är dumma utan nog förstår att också svåra beslut behövs. Men också Soininvaara, med en ungdomsbakgrund i det insomnade Liberala folkpartiet, definierar De gröna som i vid mening ett vänsterparti. Om inte De gröna kan förnya vänstern så kan ingen det, anser Soininvaara.
I sitt tal inför partikongressen målade Ville Niinistö upp en lång linje från 1800-talet då arbetarrörelsen uppstod och formulerade sina krav på frihet, jämlikhet och rättvisa till dagens arbetsliv som kräver nya krav. Därmed placerade Niinistö sitt parti med ena foten i vänstern och den andra i den socialliberala borgerligheten.
Den nuvarande politiska konstellationen skapar alltså nya möjligheter även för dem som inte har regeringsmakt – eller ansvar. Vi har en borgerlig och värdekonservativ regering, som trots att den intygar motsatsen ser ut att "stänga" gränserna och vända sig inåt, och en opposition som betonar social rättvisa, inte vill öka inkomstskillnaderna och ser till Finlands globala ansvar. På De grönas kongress finns en tydlig insikt om möjligheterna. Det gäller den politik en vänster-socialliberal opposition kan föra och De grönas chans att växa till ett större parti.
Ville Niinistö hoppas alltså på ett samarbete mellan alla, eller de flesta, oppositionspartier. Deras partiledare ska mötas, men det är det största oppositionspartiet SDP och Antti Rinne som ska sammankalla mötet. De gröna får balansera mellan sin samarbetsiver och risken att spoliera samarbetet om man trampar SDP på tårna.