Delad union söker ny roll
Knappt fyra veckor före EU:s toppmöte är det oklart vad som ska dominera mötet.
Den preliminära agendan för EU:s toppmöte 25-26 juni tar upp två områden: säkerhetsutmaningar och ekonomiska frågor.
Hur resultatet av det brittiska valet och premiärminister David Camerons löfte om att ordna en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet senast 2017 påverkar dagordningen återstår att se.
Cameron lär överväga att ordna folkomröstningen redan nästa år eftersom ovisshet skapar nervositet. Så är det.
Cameron reste till Riga och EU-ländernas östra partnerskapsmöte i mitten av maj för att förbereda EU:s övriga medlemmar på vad han kommer att ta upp. Sedan har han fortsatt att åka runt och argumentera för sin sak.
Hittills har man tyckt att Storbritannien står rätt ensamt. Men efter utgången av presidentvalet i Polen frar veckan där nationalisten Andrzej Duda segrade över den sittande presidenten och betydligt liberalare kandidaten Bronisław Komorowski, räknade många med att Cameron kunde få flankstöd av Polen.
Duda är EU-skeptiker och ingen anhängare av den gemensamma valutan, euron. Också Duda vill återföra en del av makten till enskilda länder.
Men när det gäller de verkligt stora frågorna som dominerade debatten inför det brittiska valet ser det annorlunda ut. I Storbritannien är de polska gästarbetarnas ställning en het potatis. Det gäller till exempel om de också i fortsättningen ska kunna lyfta barnbidrag för sin familj när familjen, inklusive alla barn, är bosatta i Polen.
Det är parlamentsval i oktober i Polen så varken Duda eller Komorowski har säkert något intresse för att profilera sig som Camerons kompis när det gäller att begränsa rörligheten. Det finns nämligen 800 000 polacker i Storbritannien.
Invandringen överlag och flyktingsituationen i Medelhavet finns med på listan under säkerhetsutmaningarna. Vissa EU-länder som varit kolonialmakter, Storbritannien och Frankrike till exempel, har sagt nej till att ta på sig ett ansvar för de flyktingkvoter EU-kommissionen vill införa för att dela på ansvaret för båtflyktingarna som främst Italien har räddat ur havet.
De länder som ställer sig negativt till förslaget hänvisar till att de redan under en längre tid har tagit emot betydligt fler invandrare än många andra.
Finland säger också nej. Det är möjligt att man utnyttjar EU:s anmärkning mot den galopperande statsskulden som sköld för att visa att det ekonomiska läget inte gör det möjligt att ta emot fler flyktingar. I själva verket behöver Finland en bättre integrationsstrategi mer än pengar till att hantera sitt solidaritetsansvar.
Det blir knappast att bli något nervöst nagelbitande på finländskt håll under den ekonomiska sessionen. I ett tidigt skede under regeringsförhandlingarna försäkrade statsminister Juha Sipilä (C) att Finland inte kommer att behöva tilläggstid för att komma med en utredning om hur den nya regeringen har tänkt stoppa galoppen.
EU-kritiken hade inte kunnat komma lägligare med tanke på att marknadsföra hårda sparkrav till väljarna. Det har till och med spekulerats om att EU-reprimanden var ett beställningsarbete.
Att EU gick ut och prickade Finland saknade inte sorgligt komiska drag. Den vars bord det var heter Jyrki Katainen (Saml) och var först finans- och sedan statsminister. Alltså samma person som hade en central roll under de senaste åtta åren när det gäller den ekonomiska politik som nu kritiseras.
Det var inget lätt arv att hantera för Alexander Stubb (Saml) när Katainen tog flyget till Bryssel. Lättare blir det knappast när Stubb nu blir finansminister.
Finland kan gott försöka bli mönsterelev igen men det blir inte på samma sätt som förr. Timo Soini (Sannf) ville inte tampas med det grekiska skuldpaketet och tog tag i utrikesportföljen i stället.
I region- och lokalvalet i Spanien förra veckan gick vänsterpartiet Podemos och högerpartiet Ciudadanos ett bra val. Konservativa Partido Popular (PP) och socialdemokratiska PSOE är fortfarande störst, respektive näststörst, men tvåpartisystemet förefaller vara brutet, åtminstone tillfälligt.
PP har också mist sin ställning som ledare i områden som traditionellt varit deras.
Podemos-ledaren Pablo Iglesias är övertygad om att framgången för hans parti kommer att stärkas när spanjorerna i november går till valurnorna för att välja ett nytt parlament.
Det är inte lätt att navigera mot gemensamma mål under en så stor osäkerhet som det råder just nu.