Ny praxis för nya konstellationer
För första gången på 45 år verkar oppositionen bli utan talmanspost i riksdagen. Den nya politiska konstellationen kräver ny praxis.
Praxis med att de tre stora partierna utser talman och de två vice talmännen har fungerat bra i årtionden. Ett av de tre stora partierna har sedan 1970 varit ett oppositionsparti.
Nu har vi en konstellation med fyra stora eller medelstora partier i Finland. Den här gången leder praxis till att alla tre i presidiet representerar regeringen.
Under särskilt de senaste fyra åren har riksdagen satsat på att förbättra debatterna och oppositionens synlighet i riksdagen. Därför är det något av ödets ironi om oppositionen inte finns med i presidiet.
SDP har framfört en vädjan om att man som största oppositionsparti skulle få utse en vice talman, men den vädjan lär nog klinga för döva öron.
Det är viktigt att regeringens och riksdagens samarbete fungerar bra, men det är också viktigt att oppositionen är företrädd i riksdagens ledning. I de flesta länder finns oppositionen med. I vårt västra grannland har Sverigedemokraterna den tredje vice talmannen, men den posten fick de först efter en invecklad omröstningsprocedur där de flesta röstade blankt eftersom de inte ville rösta på SD:s kandidat. Slutresultatet blev alltså att praxis följdes i Sverige, men efter en protest.
Det är prestigefyllt att vara talman och vice talman. Posterna är alltså eftertraktade och fungerar också som tröstpris för erfarna parlamentariker från regeringspartierna som blir utan ministerportfölj.
Det finns skäl att se över den parlamentariska praxisen i Finland men tidpunkten, strax efter ett val, är inte den rätta. Sådant borde man komma överens om i ett skede då det är oklart vilken partiernas ordningsföljd är, så att principen blir det viktiga, inte vilka partier det handlar om.