Överdriv inte riskerna
Frågan är hur mycket sanning det finns i påståenden om att IS krigare har tagit sig in i EU i flyktingbåtarna.
För en tid sedan påstod Islamiska staten IS att deras krigare finns bland de flyktingar som räddats ur Medelhavet och kommit in i EU. Sanningshalten i dylika påståenden är svår att bedöma. Även om det skulle stämma återstår frågan om hur många det i så fall handlar om.
Det kan också hända att dylika uttalanden har som främsta mål att hindra människor som flyr undan strider där IS eller andra grupper terroriserar civilbefolkningen att komma undan. Rädslan för terrorism och infiltration av personer som har terrordåd som mål ger ytterligare ett argument till dem som helst vill stoppa flyktingtrafiken över Medelhavet – eller Indiska oceanen, där flyktingströmmen från Burma har ökat.
Samtidigt visar erfarenheter från tidigare flyktingkatastrofer, till exempel Rwanda 1994 och flyktinglägren i Goma, att det är möjligt för rebeller att gömma sig bland civila flyktingar. Det finns också exempel på konflikter där rebellarméer systematiskt och genom en skicklig propagandakampanj har sett till att få ombord flyktingar på plan som tar dem till vänligt sinnade länder där stöd betalas ut åt flyktingar på humanitära grunder från dag ett.
En del av dessa pengar har sedan skickats till de stridande rebellerna för att finansiera deras kamp.
Möjligheten till missbruk av humanitär hjälp finns alltså. Men tidigare har det vanligen inte handlat om terrorism.
Terrorister är ute i helt andra ärenden. Deras enda mål är att destabilisera samhällen och regera genom att sprida skräck.
Det finns saker man kan göra för att avsevärt minska risken för infiltration av terrorister bland flyktingar utan att vifta med kalla handen åt alla.
Det grundläggande problemet med flyktingarna som riskerar livet på havet är att de är illegala immigranter, helt enkelt för att de saknar visum. Å andra sidan är det sällan människor som flyr från sina hem på grund av förföljelse för sin hudfärgs, religions eller etniska tillhörighets skull, ens skulle ha beviljats resedokument eller haft råd att skaffa sig sådana.
I länder där krig och konflikter rasar fungerar inte samhället och myndigheterna så att det är möjligt att gå den normala vägen, via passmyndighet och utländska beskickningar, för att förbereda sin utresa.
EU kunde i princip underlätta formaliteterna genom att till exempel upprätta mobila visumkontor. Det är ändå svårt i den pågående båtflyktingkatastrofen eftersom de mobila visumkontoren borde placeras i länder som Libyen, innan flyktingarna bestämmer sig för att ta sig vidare. Det är högst osäkert om detta skulle få dem att söka sig in i EU via lagliga vägar.
Att utreda flyktingars bakgrund är en dyr och tidskrävande process. Flyktingsystemet – och i praktiken den enda garanten – är FN:s flyktingorganisation UNHCR. Det är via UNHCR som Finlands flyktingkvoter fylls. Men det är frågan värt om de som tar sig över Medelhavet ens har hört talas om UNHCR innan de landar i Italien.
Ambassader och konsulat tar vanligen inte emot asylansökningar, utan en ansökan kan lämnas in tidigast vid gränsen. Vissa länder, till exempel Norge, har en lagstiftning som möjliggör undantag från regeln. Finlands lagstiftning är entydig, man måste vara vid gränsen eller inne i landet för att söka asyl.
Genom en lagändring som träder i kraft den 1 juni ska det bli möjligt för utlänningar att anhålla om uppehållstillstånd i Finland också på andra kontor än Finlands ambassad eller ett finländskt konsulat.
Tanken är att genom samarbete med till exempel Sverige kunna göra processen flexiblare genom att ansökan till Finland skulle lämnas in till en svensk ambassad där Finland inte har någon.
Det kommer dock att kräva tid att få i gång systemet och det löser inte heller frågan för flyktingarnas del, eftersom det inte ändrar på de grundläggande principerna utan snarast är en teknisk ändring.
Kärnfrågan kvarstår. Medan vi inte vet om det finns någon grund för påståendena om terroristinfiltrering i flyktingströmmarna så vet vi att tiotusentals människor flyr undan krig och förföljelse och att tusentals har drunknat på vägen.
Våra beslut måste grunda sig på de fakta vi har, inte på obestämda hotbilder och rykten. Gör vi inte det skapar vi en grogrund för det vi helst vill undvika: marginalisering, bitterhet och hämnd.