Alla ska hänga med, men hur?
På Smolna står regeringsförhandlarna inför sanningens timme. Det gäller att få ihop nedskärningar som inte skadar för mycket.
Regeringsbildaren Juha Sipilä (C) har flera gånger upprepat att nedskärningarna och effektiveringen av den offentliga sektorn ska göras så att "alla hänger med". Det måste tolkas så att nedskärningarna i anslagen och i olika slags välfärdstjänster genomförs så att människor inte blir utslagna.
Då Finland senast befann sig i en allvarlig ekonomisk depression på 1990-talet lämnade nedskärningarna sådana spår att de fortfarande syns. Arbetslösheten växte och särskilt de långtidsarbetslösa var många. En del av dem har fortfarande inte kunnat återgå till arbetslivet. Det är bland annat den grupp som senare regeringar har talat om att få in i arbetslivet. En högre sysselsättning skulle lösa väldigt många problem. Arbetslösheten beror inte på ovilja att arbeta utan på att de som saknar jobb inte är kvalificerade för de jobb som är lediga.
Många barn på 90-talet hade föräldrar som blev arbetslösa med alla de problem som det kan leda till. Samtidigt drabbade nedskärningarna till exempel dagvården och skolan, bland annat i form av större grupper, färre rådgivningsbesök och skolpsykologer.
Sedan dess har många politiker upprepat att 90-talet och konsekvenserna av nedskärningarna gav beslutsfattarna en läxa som de aldrig glömmer.
Frågan är ändå hur de offentliga finanserna ska kunna bantas utan att konsekvenserna blir tuffa och drabbar de svagaste i samhället, inklusive barnen. Utbildningen och social- och hälsovården slukar en stor del av de offentliga utgifterna och det kan vara svårt att nå målet med flera miljarder i minskade utgifter utan att röra de här områdena. Förhoppningsvis är det ändå utgångspunkten.
Efter 1990-talet släpade nivån på olika förmåner efter både löneutvecklingen och levnadskostnaderna. Eftersläpningen var som värst ungefär trettio procent, men blev lite mindre i och med att Katainens sexpartiregering höjde vissa förmåner och till exempel studiepengen bands till index.
Före valet talade både Centern och Samlingspartiet om att frysa indexen för olika sociala förmåner. Många av dem är bundna till folkpensionsindexet, som i sin tur följer index för levnadskostnaderna. Meningen är att grundtrygghetsstöden ska höjas om levnadskostnaderna stiger.
Av de stöd som Folkpensionsanstalten betalar ut går största delen till människor med väldigt låga inkomster. Det handlar till exempel om garantipension, handikappbidrag, den lägsta sjukdagpenningen och arbetsmarknadsstödet.
Nästan en kvarts miljon finländare, alltså närmare 250 000 personer, är totalt beroende av grundtrygghetsstöden.
Enligt en färsk utredning om hur grundtryggheten räcker till, låg förmånerna på en nivå som täcker 71 procent av den konsumtion som anses rimlig för en ensamboende arbetslös, studerande eller sjukskriven person. Det kan fungera en tid om man har marginaler men i längden blir situationen ohållbar. Ändå har den förbättrats under de senaste åren tack vare förhöjningarna av vissa förmåner 2012.
Att frysa indexhöjningarna för förmåner som redan är för låga ökar fattigdomen. I längden tär det på människors hälsa både fysiskt och psykiskt. Det har också visat sig att fattigdomen nu för tiden går i arv på ett annat sätt än när välfärden byggdes upp, då barnen ofta fick en högre utbildning är föräldrarna och därmed en högre inkomstnivå.
Om den nya regeringen går in för att frysa indexen betyder det antagligen att de förhöjningar som gjordes för några år sedan äts upp.
Inkomstskillnaderna i Finland är i internationell jämförelse små men har ökat sedan 80-talet. Det har främst handlat om att den allra rikaste tiondelen har ryckt från alla andra, men skillnaderna mellan medelinkomsttagare och låginkomsttagare har också ökat. Den förra kraftiga ökningen skedde i slutet av 1990-talet och ökningen började på nytt i mitten av 00-talet. Nu är en ny ökning antagligen på väg.
Bland ekonomer har inkomstskillnader ansetts fungera som incitament för att folk ska anstränga sig och arbeta mer. Men i dag varnar till exempel OECD för att inkomstskillnader skadar den ekonomiska tillväxten, och Internationella valutafonden har kommit till att länder med små inkomstskillnader får en mera hållbar tillväxt.
Sist och slutligen handlar det om hurdant samhälle man vill ha. Även om Finland har stora problem som måste lösas skapar en del lösningar ännu större problem i framtiden.