Nationalspråksstrategin prövas

Syftet med nationalspråksstrategin som godkändes 2012 är att se till att de språkliga rättigheterna för finsk- och svenskspråkiga tryggas och att samhället kan dra full nytta av två nationalspråk.
Justitieministeriets mellanrapport om strategin visar att alla de 27 åtgärder på kort sikt som föreslogs i strategin antingen har genomförts eller påbörjats.
Mellanrapporten rekommenderar att strategiarbetet fortsätter under den kommande regeringsperioden.

Den saken är ändå inte självklar.
Strategin är ingen lag, den nya regeringen kan besluta att inte gå vidare med den.
Juha Sipilä har hela tiden talat för minskad byråkrati och styrning, och om hans regering blir verklighet kommer den säkert att skära med hård hand bland de över 300 strategierna, programmen och principbesluten.
Då gäller det för nationalspråksstrategins förespråkare att ha goda argument. Kanslicheferna som har granskat strategierna anser att nationalspråksstrategin hör till dem som ska fortsätta att gälla.

Strategin kom till efter en rapport som Folktinget beställde av president Martti Ahtisaari. Två av de blivande regeringspartierna sitter i Folktinget, Sannfinländarna gör det inte.
Strategin gäller båda nationalspråken, men det är naturligt att den fokuseras på det mindre språket, svenskan. Strategin är praktiskt inriktad, den innehåller bland annat en rad verktyg som hjälper myndigheter och tjänstemän att tillämpa språklagstiftningen. 
I mars slog riksdagen fast att grundskolan ska ge alla elever möjlighet att lära sig landets nationalspråk. Då skulle det vara inkonsekvent av den nya regeringen att slopa det instrument som hjälper myndigheterna att se till att rätten att använda språken förverkligas i praktiken.
I den meningen blir regeringens inställning till språkstrategin också ett mått på hur de finlandssvenska medborgarnas intressen tillgodoses när SFP inte finns i regeringen.

Det var framsynt av dem som gjorde upp strategin att nämna nyttan av två språk. Visserligen talar visionen om nyttan ur samhällets synpunkt, men i ett par färska nordiska rapporter framhåller man att kunskaper i svenska öppnar porten till en bred nordisk arbetsmarknad.
Alla ekonomiska prognoser förutspår en lång period av blygsam ekonomisk tillväxt i Finland. Samtidigt talar arbetsgivarbasen Jyri Häkämies om fem–sex år utan löneförhöjningar. Då kan det hända att någon ser kunskap i svenska som ett sätt att bredda den individuella kompetensen och inte som ett tvång.

Ett viktigt element i nationalspråksstrategin är bedömningen av de språkliga konsekvenserna av offentliga beslut.
Uppföljningsrapporten påtalar att konsekvensbedömningarna har varit tunna i utlåtanden om förslag med uppenbara språkkonsekvenser.
Startskottet för hela strategin var kampen för att ha Vasa och inte Uleåborg som centralort för Mellersta Österbotten. När strategin var klar betonade Folktingets dåvarande ordförande Christina Gestrin att strategin måste integreras i reformerna av kommunstrukturen och social- och hälsovården.

Reformerna rann ut i sanden, men Juha Sipiläs ambition är att nu genomföra den ambitiösa omstruktureringen av social-, hälso- och sjukvården. 
Oberoende av vilken modell regeringen stannar för så kommer de administrativa gränserna att ritas om.
Då får nationalspråksstrategin sitt verkliga elddop.
Den måste vara tillräckligt kraftfull och tillräckligt välförankrad för att säkerställa att nationalspråken ska kunna användas på alla nivåer i de nya förvaltningsstrukturerna.