Ledarkrönika: Sirkka-Liisa Anttila och jag
När riksdagsvalets resultat var klart skickade någon ut en lockande länk på Facebook. Det handlade om att fylla i ett formulär med uppgifter om kön, ålder och språk för att se hur många riksdagsledamöter var "som du".
Till min förskräckelse blev det noll i mitt fall. I rena desperationen ändrade jag mitt modersmål till finska. Det blev en träff, centerns Sirkka-Liisa Anttila. Jag känner inte Anttila och har alltså ingenting emot henne. Men upplever nog att gapet mellan en svinfarmare från inner-Finland och en helsingforsare i fjärde led är ganska stort.
Det är ändå inte hennes och min bakgrund som oroar mig mest. Inte heller det att jag aldrig har varit och aldrig tänker bli medlem i något som helst politiskt parti och att hon är Centerkvinna.
Det är förstås inte heller givet att det som gör en roman till en bestseller (javisst, det var den rubriken jag valde i studentuppsatsen 1968) gäller för politiken, det vill säga identifikationsmomentet. Men visst finns det med där, för egentligen bygger ju de politiska partierna på samma antagande. Att man ska hitta "sin" politiska hemvist.
Jag tillhör de stora årskullarna, de som trodde att de kunde förändra världen och som antagligen fortfarande tror det. Och som förstod att det är viktigt att rösta och åtminstone skapa sig någon slags uppfattning om vad som borde förändras, även om man inte kastade sig in i politiken med hull och hår som förstås många också gjorde.
Så jag utgår från att vi röstar. Frågan är på vem. Det är ingenting nytt att många kvinnor hellre röstar på män än på kvinnor, och visst finns det seniorer bland de folkvalda i riksdagens bänkrader. Men till exempel i SFP:s riksdagsgrupp är faktiskt Eva Biaudet äldst och hon är långt från pensionsåldern.
Det finns inte heller någonting som säger att inte en ung person kan driva frågor som är angelägna för äldre. Kanske det är så att tröskeln för en stor del av de stora årskullarnas väljare är lägre och välvilligheten större när det gäller att rösta på unga än tvärtom?
Men ser man till åldersgrupperna leder det till en paradox. Om Finlands befolkning snart består av nästan enbart gamlingar, som den politiska retoriken låter förstå, kommer majoritetens frågor att skötas av en betydligt yngre minoritet.
Då är det inte så konstigt att de som under en lång arbetskarriär betalt skatt för att trygga sin pensionstid plötsligt blir en besvärlig faktor som bara tär på samhällets resurser.