Medaljkaffet räcker inte långt
Det har gått över 180 år sedan finländska kulturpersonligheter första gången beviljades konstnärspension. Redan på 1830-talet fick bland andra Johan Ludvig Runeberg och målaren Magnus von Wright konstnärspension. Det var närmast fråga om ett livslångt stipendium som gavs för att trygga framstående konstnärer möjlighet att bedriva sitt arbete.
Ett system med konstnärspension i den mening som vi i dag talar om infördes för 50 år sedan och nu lyfter totalt över 1 000 finländare konstnärspension. Då nya pensioner senast beviljades, för knappt ett år sedan, fick vi ett sextiotal nya konstnärspensionärer.
Före detta idrottsmän har länge kastat avundsjuka blickar på kulturkretsarna. Redan på 1970-talet började man tala om möjligheterna till idrottspensioner, men först på 1990-talet kom jobbandet och lobbandet på allvar i gång.
Drygt 20 år senare bar det äntligen frukt och nu väntas vilken dag som helst besked om vem som blir de första idrottspensionärerna.
Pensionen är lika stor som för konstnärer, men kriterierna är stenhårda. I första hand är pensionen tänkt för idrottare som tagit OS-guld, i undantagsfall kan också annan före detta idrottare med framstående internationella meriter komma i fråga. Det finns bara 50 olympiska segrare i liv i vårt land.
Därtill får man inte ha det ekonomiskt för bra. Precis som för konstnärer kan man inte få full pension om månadsinkomsterna - exklusive folkpensionen - överstiger 1 324 euro. Deltidspension är också möjligt, men om inkomsterna överskrider 2 648 euro finns ingen möjlighet till idrottspension.
Ska de som förtjänar mer än 2 648 euro inte anses behöva eller vara värda pensionen? Till exempel fyrfaldiga OS-guldmedaljören Lasse Viren hör till dem som inte kan få idrottspension på grund av detta.
Några aktiva idrottsstjärnor badar i pengar. De har sin framtid tryggad och har inget behov av finska statens idrottspension. Det är ändå först under de senaste decennierna de främsta idrottarna har uppnått en position där de under sin aktiva karriär kan säkra sin ekonomiska framtid. Men en ytterst liten del av dem blir verkligen ekonomiskt oberoende och i vissa grenar är det fortfarande teoretiskt omöjligt, hur bra idrottaren än är.
Bland de tidigare finländska toppidrottsmän som i dag är över 60 år finns inte en enda som skulle ha kunnat trygga hela sitt liv ekonomiskt under idrottskarriären.
Det finns orsak att ifrågasätta de hårda kriterierna för att få den hett efterlängtade idrottspensionen. En elitidrottare offrar år, kanske decennier för idrotten. Många av de som nu har uppnått eller snart uppnår pensionsålder sköt upp studier och normalt arbete i många år och har därför aldrig hunnit nå samma pensionsnivå som andra når.
Måste ribban ligga så högt att endast de som vunnit OS-guld eller nått liknande internationella framgångar kan få pension?
Måste deras ekonomiska situation vara så trängd att de med en normal inkomst inte kan få pensionen som erkänsla för de prestationer de nått och som gett folket njutbara stunder och känslor av stolthet och landet good will och PR.
I många år är det omöjligt för toppidrottare att hinna studera eller arbeta jämsides med träningar och tävlingar. De får ekonomiskt träningsstöd, men det går åt till att täcka alla kostnader som ett idrottande på topp leder till.
På grund av den påfrestning kroppen utsätts för i hårdträning i många år är det inte ovanligt att idrottsmän i högre grad än andra också får hälsoproblem på äldre dagar.
Såväl de riskerna som de ekonomiska de tar genom att satsa på idrotten är givetvis deras eget val, men eftersom de genom sina prestationer ger så många så mycket är de värda uppskattning.
OS-guldmedaljörerna från 1976, brottaren Pertti Ukkola och roddaren Pertti Karppinen hör till dem som nu hoppas på ett positivt besked.
Då Ukkola var på topp var han i en omröstning populärare än president Urho Kekkonen. Men någon stor ekonomisk vinning gav populariteten eller alla hans medaljer inte.
De nådde sina idrottsliga mål - bäst i världen - men priset var högt. En liten ersättning är de och många andra värda.
Eller som trefaldiga OS-guldmedaljören Pertti Karppinen uttryckte det i Helsingin Sanomat: "Medaljer är värdefulla, men det är också ett normalt liv."