Opposition kan göra gott
Det är regeringen som har makten i Finland, det går inte att förneka. Ändå kan en tid i oppositionen vara till stor nytta.
Förr hade oppositionspartierna reell makt och en förhandlingsposition. Ännu i början av 90-talet kunde en minoritet på 67 riksdagsledamöter rösta en lag vilande över nyval. Det gjordes kompromisser och kohandlades men poängen är att oppositionen kunde spela en roll. Däremot kunde inte regeringen föra den politik som man ville föra, om regeringen inte hade ett väldigt brett stöd i riksdagen. 1992 ändrades bestämmelserna med undantag för lagar som ingrep i den grundläggande sociala tryggheten. Några år senare slopades också det undantaget.
De starka minoritetsklausulerna uppstod inte av misstag. Då den allmänna och lika rösträtten infördes förekom bland de tidigare makthavarna, särskilt adelskapet och borgarna, en misstänksamhet mot en så grundläggande demokrati. Därför infördes möjligheten att en tredjedel av riksdagsledamöterna kunde fördröja en lag. Av samma orsak skapades Stora utskottet, som före sin roll som EU-utskott hade en bromsande funktion, och det var också därför Finland fick en stark presidentmakt.
Men i dagens läge har oppositionen en nästan obefintlig reell makt. Oppositionsperioder kan i alla fall leda till att partier växer precis som Centern gjorde.
En tid utanför regeringen innebär en möjlighet för partier att förnya sig internt. Det gäller såväl den politiska linjen som arbetsmetoderna och partiets organisation. Också här fungerar Centern som ett bra exempel. När Juha Sipilä valdes till ordförande 2012 införde han nya arbetssätt, ungefär desamma som han nu försöker införa i regeringsarbetet.
Hur mycket Centerns politik förnyades vet vi ännu ganska lite om. Under valkampanjen var Juha Sipilä försiktig med att komma med konkreta utspel i de flesta centrala frågor.
För SDP, De gröna, Vänsterförbundet, SFP och KD innebär de fyra kommande åren alltså också en möjlighet. Men det gäller att utnyttja den.
För vänsterpartierna verkar det nästan vara en överlevnadsfråga att de ser om sitt hus. Vänsterförbundets utmaning är huruvida man nöjer sig med att vara ett litet parti som samlar klart under tio procent i val. Om det räcker krävs kanske ingen förnyelse. Vill man bli ett trovärdigt alternativ för fler är VF tvunget att frigöra sig från uppdraget att uttryckligen försvara dem som lever på samhällsstöd och bygga upp en trovärdig ekonomisk politik. Nu gick budskapet om att åtstramning leder till ännu sämre tillväxt inte hem. Trots att VF där har en poäng skyggade partiet för utmaningarna med ökad skuldsättning och hållbarhetsgapet.
Men VF har inte SDP:s identitetsproblem och inte heller längre det som blivit SDP:s börda, äktenskapet med industrifacken. Om Socialdemokraterna ska kunna vara ett trovärdigt alternativ för medelklassen, dem som sysselsätter sig själva, för utbildade kvinnor och män inom den offentliga sektorn krävs en ordentlig förnyelse.
Risken för de båda vänsterpartierna är att den konservativa, borgerliga regeringen kan bli ett alltför lätt hatobjekt som man nöjer sig med att svartmåla, men låter bli att ta tag i sin egen förnyelse.
För SFP är oppositionsrollen så ny att det kan bli en utmaning. Visst är det paradoxalt att SFP efter just det här valet, med det bästa resultatet på 25 år, hamnar i opposition. Den tiden kan ändå göra SFP riktigt gott eftersom den förhoppningsvis leder till en öppnare debatt om partiets linje. Under alla regeringsår har det blivit många kompromisser och SFP-fältet har sist och slutligen varit ovanligt lojalt eller rentav för försiktigt med att lyfta fram frågor där det finns olika åsikter.
De gröna gjorde ett gott val och lyckades få in riksdagsledamöter från nya delar av Finland, delvis tack vare valkretsreformen. En utmaning för De gröna är att stärka sin närvaro på landsbygden och utanför Högskolefinland.
Inom KD har det länge funnits ett förnyelsetryck. Päivi Räsänen har ännu inte meddelat om hon ställer upp i ordförandevalet i slutet av augusti, men det mesta tyder på att det blir ett ordförandebyte och därmed också en förnyad profil.
Den nya oppositionen utgör, med KD som undantag, ett liberalt alternativ till regeringen vars värdegrund till stora delar är konservativ. Det ger möjligheter att tydliggöra den skiljelinje som har blivit allt viktigare i politiken.