Hönor och ägg om varandra
Nedskärningar i den offentliga sektorn berör också den sorts välfärdstjänster som företagen får.
Kommunen behöver se företagens behov, alltid ha tomter i beredskap för anläggningar för 50–100 anställda samt se till att det finns bostäder på orten för de anställda att köpa eller hyra.
Byggföretagaren Pontus Palmqvist i en lokal företagarförening (ÖN 14.5) ställer krav. Och biträdande stadsdirektören och fastighetschefen i Borgå lyssnar. Och visst är det så: utan företag, ingen välfärd.
Samtidigt, någon annanstans, pågår regeringsförhandlingarna, just nu i en fas där det sägs vara kris och behövas miljardanpassningar i den offentliga sektorn. Bilden har slagit rot: Pösfeta finländare har vant sig vid en välfärd vi inte har råd med; en cancer som berövar "den närande ekonomin" pengar som skulle behöva cirkulera därute, på marknaden.
Mindre har vi då tänkt på att också företagen har vant sig ett slags företagsvälfärd, där företagarföreningar fortfarande kan peka på vad som "borde finnas" – som stödet från kommunala näringsombud, stadsplanerare, TE-centraler, Tekes, Finnvera, Sitra eller EU.
Utöver det levererar den offentliga sektorn, som påstås vara dyr, en frisk och välmående befolkning till företagens förfogande. Välutbildad och Pisarankad är den dessutom. På sina håll får man en splitterny, högt utbildad ungdom värd 200 000 euro till sitt förfogande – fostrad, skolskjutsad, sållad, specialiserad enligt läggning och talang.
Att montera om den offentliga sektorn är en snårigare skog än man först tror. Här är det fullt av både hönor och ägg, av ömsesidiga beroenden vi inte tänkt igenom.
Förr byggde, som vid de västnyländska bruken, byggde företagen inte sällan bostäder åt sina arbetare själva.