Riskabelt regeringsföretag
Två av de tre ässen i den tilltänkta nya regeringen är oskrivna blad. Hur pålitliga är Soinis Sannfinländare som regeringspart?
Juha Sipilä kallade på torsdagskvällen den regering han går in för att bilda för de tre S:ns – eller ässens – regering. I kortlekar har ässen en dubbel betydelse. De är antingen extra värdefulla, eller mindre värda än alla andra kort. Det gäller nog också för ässen i denna regeringsbas.
Faktum är att Centern och Samlingspartiet har lätt att enas kring de flesta frågor medan Sannfinländarnas linje avviker.
Det bekräftades då regeringsförhandlarna informerade om fredagens möte. På måndag börjar man jobba med, förutom det strategiska regeringsprogrammet, tre särskilda frågor: EU-politiken, invandringspolitiken och utrikes- och säkerhetspolitiken. De två förstnämnda är sådana där Sannfinländarnas linje avviker från Centerns och Samlingspartiets. I utrikes- och säkerhetspolitiken kan däremot Centern och Sannfinländarna hitta samma melodi.
Trots att Juha Sipilä och Timo Soini har skrivit ihop en gemensam promemoria om EU-politiken och invandringen ska de här frågorna ännu gås genom. Det beror enlig Sipilä på att Samlingspartiet nu också ska vara med, vilket förstås är ett hållbart argument. Soini påpekade igen att ingenting är klart förrän allt är klart. Det är helt oklart vad Sipiläs och Soinis promemoria har för värde. Det mesta av innehållet är också oklart.
En del av Sipiläs och Soinis överenskommelse läckte ut samtidigt som partiledarna höll presskonferens. Enligt Finska notisbyrån motsätter sig Soini inte att Grekland får ytterligare stöd av EU:s permanenta krisfond. Finland har redan betalat sin andel till krisfonden, men på längre sikt kan mera pengar behövas.
I det här skedet är ändå så gott som allt oklart när det gäller substansen. Alla tre har samma lägesbild av ekonomin – men det betyder inte enighet om åtgärderna. I vilket fall som helst är just de offentliga finanserna det primära för Centern och Samlingspartiet.
Det blir stora nedskärningar som kommer att svida hårt. Socialpolitiskt är Sannfinländarna inget högerparti. Timo Soini, som troligen blir finansminister, måste stå bakom besluten och få genom dem i sin riksdagsgrupp trots att de kommer att vara svåra för Sannfinländarna. Men här är kompromissutrymmet för de två andra minimalt.
Sannfinländarna kan alltså få in sitt bomärke i frågor som inte kostar så mycket i reda pengar men som har symbolvärde. Mindre bistånd, invandringsfrågor, experiment där den obligatoriska svenskan ersätts. Det bådar inte gott med tanke på Alexander Stubbs löfte om att Finland blir ett öppet samhälle.
Det kan verka förmätet att ifrågasätta regeringen Sipiläs livslängd när förhandlingarna om programmet nätt och jämnt har hunnit starta. Men den stora frågan är ändå en hur pålitlig samarbetspartner Sannfinländarna är i längden. Frågan är inte mindre befogad eftersom Timo Soini hör till våra allra skickligaste politiker både vad taktik och retorik gäller.
Timo Soini är förstås mycket medveten om hur illa det gick när föregångaren Landsbygdspartiet hade regeringsansvar. Givetvis försöker han se till att Sannfinländarna inte går samma öde till mötes.
Därför kvarstår frågan om hur länge Soini kan se till att hans riksdagsgrupp är lojal med regeringen och om frestelsen att marschera ut i god tid före nästa val blir för stor. För Sannfinländarna är oppositionspartiet SDP nämligen ett reellt hot. Centern å sin sida måste ha Sannfinländarna i regeringen för att inte förlora väljare till dem som 2011.