Optimismen kring ett fördrag
Med manövern kring "samhällsfördraget" satte Sipilä fingret på en förstelnad apparat.
På onsdagskvällen föll regeringssonderaren Juha Sipiläs (C) idé om ett "samhällsfördrag".
Facket och arbetsgivarna, så hade Sipilä hoppats, kunde ha kommit fram till en historisk snabböverenskommelse. Den hade i sin tur kunnat vara en bas för regeringsförhandlingarna som nu inleds.
Inför projektet kunde Sipilä, fyra l-student vid Puolangan lukio 1980, gott ha behållit studentmössan på när han återvände till förhandlingsborden efter valborg. Så full av en abiturients optimism var idén om att på några dagar stampa fram ett smått historiskt konsensusdokument mellan just de här parterna.
Rätt snart ska det väl i alla fall visa sig om Sipiläs manöver antyder en blivande statsman – eller en lite orutinerad, men orädd, Oppfinnar-Jocke till affärsman och samhällsingenjör.
Sipilä kan också ha gett fackets och näringslivets intressebevakare en chans att bevisa sin legitimitet och sin roll som samhällsbyggare, eller att finna sig själva i utkanten av spelet.
När den allmänna larmsignalen går och länder som Cypern kör om den finländska ekonomin i tillväxtsiffror, så behöver man bestämma om man ska vara med på tåget eller inte. I det här fallet avgick det nu från perrongen.
Det här sker i en vändning i politiken när allt det gamla ställs på ända. Uppdelningen i höger–vänster börjar vara överspelad. För att begripligt samla förklaringarna har statsvetarna börjat betona axeln liberal–konservativ, utan att det riktigt har blivit helt klart vad som ska läggas i de orden.
Utöver det ruckas också andra axlar. Dit hör föreställningen om samhällets ansvar. Många funktioner som välfärdsstaten en gång skötte rullas över på enskilda och frivilliga, som utför någonting som förr var andras avlönade arbete. Ur det kommer idéerna om en medborgarinkomst eller -lön.
Samhällsdebatten befinner sig just nu i ett skärrat tillstånd av tudelning och bubblor. Det är som på stugan när det blåser från väderstreck man inte var förberedd på. Man har byggt för att ha lä för den förhärskande sydvästen och för någon enstaka nordan. När det sedan blåser från andra håll har man plötsligt katsor och kanoter huller om buller i fel vassrugg.
Sipilä har utpekats som ett slags latent lutheran. Den saken har i alla fall varit mycket svår att spåra i hans politiska retorik. Begreppet "kohtuus", måttfullhet och rimlighet, som han nu i tv-mikrofonerna önskat sig av alla parter, är då kanske en sådan urgammal markör ur protestantisk samhällsetik.
Det är också riktigt att fråga sig om det är måttfullt att näringslivets EK just nu, när landet har närmare 350 000 arbetslösa, ska dra till med längre arbetstid för dem som har jobb.
Lika riktigt är det att fråga om det etablerade facket har allting på rälsen i sin intressebevakning. Många lönearbetare står i dag helt utanför fackets sfär, med korta jobb och nollavtal. Också här far begreppet solidaritet runt som en vindflöjel på en knirkande axel – solidarisk med vem?
Vad som kommer i stället ur Sipiläs värdegrund och ekonomisk-politiska portfölj vet just ingen. Att han däremot satte fingret på en smått förstelnad avtalsapparat för de välbeställda i arbetslivet kan däremot ha varit bra. Om man vill bygga företagsamhet med lokal innovation och närlösningar kan den ständigt mer centraliserade inkomstpolitiken vara föråldrad.