Överraskande motlut för Sannf.
Juha Sipilä håller strama tyglar. Dörren till regeringen är inte vidöppen för Sannfinländarna.
Håller Sannfinländarna på att utesluta sig från den nya regeringen? Hittills har partiet betraktats som ett ganska säkert kort i den regering som Centerledaren Juha Sipilä nu sonderar fram, men Sipiläs första kommentarer i går på eftermiddagen till Sannfinländarnas svar på hans femtonpunkters frågebatteri innehöll överraskande stark tveksamhet.
Sipilä uteslöt inget parti i det här skedet, men sade att det finns många punkter i Sannfinländarnas svar som kräver omfattande tilläggsutredningar.
Han nämnde bland annat den ekonomiska anpassningen, skattepolitiken och invandrarpolitiken, och sade att det också fanns förvånande inslag i partiets EU-linje.
Ändå hade Sipilä utformat sin fråga om fortsättningen på EU:s stöd till de krisdrabbade länderna i samråd med Timo Soini.
Sipilä ville självklart inte binda sig till någon bestämd koalition, men betonade att det finns andra möjligheter än de som hittills har diskuterats mest, alltså en bas med Centern, Sannfinländarna och antingen Samlingspartiet eller SDP.
Men med Centern, Samlingspartiet, De gröna och SFP har regeringen 111 mandat, om också Kristdemokraterna kommer med blir det 116 mandat. Och om Samlingspartiet byts ut mot SDP blir majoriteten bara tre mandat mindre.
En sådan sammansättning förutsätter att De grönas uttalade villkor att den nya regeringen inte bygger ut kärnkraften uppfylls. Kärnkraften fanns inte med i Sipiläs frågebatteri. Sipilä sade att frågan redan är färdigt förhandlad, men han har inte avslöjat vad förhandlingarna har lett till.
Det är förstås för tidigt att dra några säkra slutsatser, Sipilä kommer att ägna de närmaste dagarna åt förhandlingar med alla partier. Men eftersom Sannfinländarna i sitt svar tar upp många konkreta och kontroversiella frågor så kan Timo Soinis förhandlingsutrymme vara begränsat. Det förefaller som om den invandrarkritiska gruppen i partiet har fått skriva svaret på de här frågorna.
Det finns inte heller alltför mycket tid att förhandla, Sipilä håller fast vid att regeringsbasen ska vara klar om en vecka.
Ekonomin står i centrum av Sipiläs frågebatteri till partierna, och där är inställningen till Finansministeriets rapport om balanseringen av den offentliga ekonomin en kärnfråga. Partier som inte delar Finansministeriet uppfattning om underskottet i den offentliga ekonomin och anpassningsbehovet på sex miljarder euro har sannolikt uteslutit sig från fortsatta förhandlingar. Det gäller i första hand Vänsterförbudet.
SFP svarar ja, och har också i övrigt ett svarspaket som öppnar vägen för fortsatt medverkan. SFP:s eget villkor, att regeringen tryggar grunderna för landets tvåspråkighet, är knappast något problem för något annat parti än Sannfinländarna. Svenskan kan bli en friktionspunkt mellan de här partierna då Sannfinländarna samtidigt vill förverkliga försöket med regionala experiment i språkundervisningen.
Parallellt med regeringsförhandlingarna försöker Juha Sipilä också förhandla fram ett samhällsfördrag med arbetsmarknadsorganisationerna. Sipiläs konkreta mål är att åstadkomma ett program som för in Finland på samma tillväxtspår som Tyskland och Sverige. Sipilä använder taktiken med käpp och morot, ju mera arbetsmarknadsparterna kan komma överens om desto mindre blir behovet att anpassa ekonomin med andra åtgärder.
Juha Sipilä har ett ambitiöst förhandlingsupplägg, men om han lyckas föra båda spåren i mål har han skapat en god grund för sin regering.