Nervkriget i norr bör svalna
Ryssland gör en markering genom att inte godkänna EU som observatör i Arktiska rådet trots att de formella hindren är borta.
Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov uteblev från Arktiska rådets möte i Kanada i fredags. Som orsak anges de dåliga relationerna mellan Kanada och Ryssland.
Det är beklagligt av flera orsaker. Stor uppmärksamhet har fästs vid Ukraina, där Ryssland sägs mobilisera styrkor vid gränsen och dit USA har skickat 300 soldater för att utbilda det ukrainska nationalgardet som strider mot separatisterna i östra Ukraina. Också den fruktansvärda humanitära katastrofen i Medelhavet är av sådana dimensioner att den av förståeliga skäl upptar mycket utrymme.
Men för att få ett slut på kriget i Ukraina gäller samma som för att få ett slut på kriget i Syrien: Rysslands medverkan i internationella beslut, inom FN och OSSE.
Att Ryssland inte deltog i Arktiska rådets möte på utrikesministernivå där USA tog över ordförandeskapet för de kommande två åren är ett ytterligare bakslag när det gäller att hålla Ryssland kvar i internationella strukturer. På plats var bland andra USA:s utrikesminister John Kerry och också Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP).
Något töväder i relationerna mellan Väst och Ryssland är inte i sikte, men för att se ens en strimma av ljus är varje bord där centrala aktörer möts oerhört viktigt. Arktiska rådet är ett sådant forum. USA, Ryssland och Kanada är medlemmar av rådet och Kina har observatörsstatus. Alla fem nordiska länder är också med vilket innebär att både Ishavet och Östersjöområdet är representerat.
Det kunde förstås vara ännu bättre. EU har ansökt om observatörsstatus men hittills förvägrats denna status på grund av hinder mellan EU och Kanada. Dessa hinder är nu undanröjda, men för att detta formellt ska konstateras behövs alla åtta medlemmars samtycke.
Detta uteblev nu. EU kan visserligen fortsätta på praktisk nivå som observatör, men den formella statusen fattas.
Förre statsministern Paavo Lipponens (SDP) förslag att Finland ska sträva efter en höjd profil inom EU när det gäller arktiska frågor är värt att ta på allvar. Det kunde ju med fördel ske i samarbete med Sverige och Norge. Norge är ju inte EU-medlem, men en del av Norden och med gemensam gräns med Ryssland.
Området i norr kunde bli en öppning, förutsatt att inte förtroendet mellan Ryssland och de övriga medlemmarna raseras ännu mer än hittills. Riktningen är oroväckande och bör hejdas innan det är för sent.
Norge har i likhet med Finland värnat om grannrelationerna med Ryssland, trots Västs sanktioner. När Rysslands vice premiärminister Dmitrij Rogozin besökte Svalbard förra helgen protesterade Norge. Rogozin finns på västländernas sanktionslistor och Norge hade redan tidigare meddelat att han inte är välkommen.
Svalbard är norskt men demilitariserat. Där finns också ett ryskt gruvsamhälle, Barentsburg.
Rogozins besök fanns inte på agendan under Arktiska rådets möte men det är inte omöjligt att Lavrovs beslut att utebli åtminstone delvis handlade om att gardera sig för att inte behöva svara på frågor om det ens utanför den officiella delen av mötet.
Det har rått ett brett internationellt samförstånd om att Arktis inte ska tillåtas bli ett säkerhetspolitiskt hett område. Men i tre länder – Finland, Island och Ryssland – anser ungefär hälften av befolkningen att risken för en konflikt i nordområdena har ökat under det senaste året.
Opinionsundersökningen gjordes av amerikanska och kanadensiska forskningsinstitut inför Arktiska rådets möte som inleddes i fredags.
Kopplingen till det som sker i Östersjöområdet och i Ukraina är uppenbar, eftersom Rysslands roll är central i dem alla.
För Finlands nästa regering innebär det rådande utrikes- och säkerhetspolitiska läget stora utmaningar. När det gäller flyktingsituationen i Medelhavet är det dags att inse att EU-frågor är en väsentlig del av inrikespolitiken. När man läser internationella kommentarer efter valet kan man lägga märke till en befogad oro för hur Finlands linje ändras.
Navelskåderi är ingenting enbart Finland ägnar sig åt, alla länder har en tendens att lägga EU-perspektivet åt sidan när det inte gagnar dem själva. Men ett litet lands styrka ligger i att aktivt ta initiativ och agera, inte sträva till att friskriva sig.
Den linjen har varit den bästa hittills för både Finland och Sverige och är en viktig del av det som kallas säkerhet i ett brett perspektiv.
--