Ägget och hönan
Strax före påsk godkände regeringen den första planen för de offentliga finanserna. Ingen offentlig diskussion har förts.
Samma dag som planen godkändes förde Matti Wiberg, professor i statskunskap vid Åbo universitet, i Helsingin Sanomat fram sin oro över tystnaden kring planens konsekvenser. Den ska inte godkännas av riksdagen.
Det handlar om ett alldeles nytt instrument för att styra och kontrollera den offentliga ekonomin. När den nya regeringen har tillträtt ska planen få ett mera politiskt innehåll, den nuvarande är teknisk. En ny plan för de följande fyra åren godkänns varje vår.
Sedan 1990-talet har vi tillämpat rambudgetering, men den gäller enbart statsekonomin. I det nya instrumentet ingår förutom statens finanser också kommunernas och de lagstadgade pensionsskyddsanstalterna och andra socialskyddsfonder. Planen är ett svar på EU-krav om en bättre kontroll över de offentliga finanserna men samma sak har efterlyst också nationellt.
Den nya planen ska förhindra staten – regeringen och ministerierna – att ge kommunerna nya uppgifter utan att bry sig om hur de klarar av dem. Visserligen får kommunerna statsandelar, men de täcker bara en del av utgifterna. Resten ska kommunalskatten täcka. Kommunernas skattesatser varierar stort och dessvärre innebär en hög kommunalskatt inte automatiskt en god servicenivå. Ofta är det precis tvärtom. Kommunernas ekonomi är under hård press och deras skuldsättning har ökat. Därför är kommunerna nöjda med det nya styrinstrumentet.
Under den följande regeringsperioden kommer det att vara aktuellt att skära ned både på uppgifter och på utgifter, snarare än att tillföra nya. Planen för de offentliga finanserna innebär också att regeringen har ett klarare ansvar för hur kommunerna – och förhoppningsvis deras invånare – klarar av nedskärningar.
Matti Wiberg menar att detta nya instrument kommer att få större konsekvenser än rambudgetarna har. Det beror på att den nya planen ska övervakas betydligt strängare. Dessutom är det ont om tid. Det politiska innehållet ska vara klart i augusti, bara någon månad efter att den nya regeringen har tillträtt. I praktiken ska planen förberedas på sommaren. Wiberg befarar att politikerna kommer att ha för kort tid på sig och att det därför i praktiken är finansministeriets högsta tjänstemän som styr processen.
Det är i så fall ett stort demokratiskt bekymmer. Redan rambudgeteringen innebar i praktiken att riksdagens makt över statsfinanserna de facto kringskars. Det man vinner med ett utgiftstak förlorar man i demokratisk påverkan och ansvarstagande. Då blir det lätt att vara populist.
De nuvarande ministrarna och säkert även en del riksdagsledamöter känner förstås till det nya instrumentet. Finansministeriet har också ordnat åtta informationsmöten på olika orter. Tanken att informera riksdagsgrupperna förverkligades aldrig på grund av tidsbrist. Den offentliga diskussionen och medvetenheten saknas.
Ekonomi och till och med ekonomisk politik uppfattas ofta som värderingsfritt och totalt faktabaserat. Det är en feluppfattning. Hur man förhåller sig till ekonomiska frågor och den ekonomiska politiken handlar delvis om värderingar.
Det är positivt att vi de senaste veckorna fått uppleva en debatt om hur Finland ska klara sig ur dagens situation med underskott i de offentliga finanserna, brist på investeringar och en export som inte drar. Debatten startade med att professor Pertti Haaparanta från Aalto-universitetet kallade partiernas nedskärningstävlan för intellektuellt oärlig. Haaparanta efterlyser stimulans och har fått både mothugg och medhåll.
Grovt sett kan man dela in de ekonomiska experterna och politikerna i två grupper. De som snabbt vill minska statskulden, förespråkar nedskärningar och lägre skatter och tror på de så kallade dynamiska effekterna av den politiken. Och å andra sidan de som förespråkar stimulans och tror på att även tillfälliga jobb sätter fart på ekonomin och konsumtionen och därmed genererar mera jobb. Av partierna är Vänsterförbundet det enda som bara förespråkar stimulans och inte vill ha nedskärningar. Ändå kan man inte sätta likhetstecken mellan stimulansförespråkare och politisk vänster.
Det påminner om diskussionen om vad som kom först – ägget eller hönan. Men den är oerhört viktig och värdefull ur ett demokratiskt perspektiv och det är bra att den inte förs enbart mellan politikerna.