Isbrytarstrejken hotar sjöfarten
Kollektivavtalstvisten på isbrytarna hotar nu både handeln och passagerartrafiken. Parterna behöver uppdateras till år 2015.
I juni i fjol ledde en lokal konflikt i hamnen i Torneå till att varuhanteringen i alla Finlands hamnar stoppades under ett dygn. Bil- och transportarbetarförbundet AKT visade sin makt.
I mars 2010 strejkade stuvarna i två veckor. Det var tillräckligt länge för att flera pappersbruk skulle lägga ned verksamheten eftersom lagren blev fyllda.
På torsdag stoppas både frakt- och passagerarfartygen om sjömansunionen och maskinbefälsförbundet ökar trycket för att stöda den tre veckor långa strejken på isbrytarna. I går utvidgade förbunden överraskande hotet att också gälla passagerartrafiken, tidigare berördes bara handelsfartygen.
Om parterna inte lyckas lösa konflikten kan fullbokade passagerarfartyg tvingas att inställa påsktrafiken. Tror förbunden att det ökar allmänhetens sympati för deras krav?
Den handlar om en konflikt om kollektivavtalstillämpningen hos statliga Arctia Shipping. Tvisten gäller ett par hundra anställda, och enligt Helsingin Sanomat berör den rent konkret ett tjugotal personer.
Sjömansunionens ordförande Simo Zitting säger att förbundet med snabb tidtabell ser till att hamnarna stängs så att ingenting heller fraktas under utländsk flagg.
Arbetsgivaren har godkänt riksförlikningsmannens medlingsbud. Men hur ser verklighetsanalysen ut hos de kampberedda förbunden? Det verkar som om den borde uppdateras till år 2015.
Finlands ekonomi går på knäna för fjärde året i rad, arbetslösheten är över tio procent för första gången på femton år. Det finns vissa tecken på en svag exportuppgång, men det sista som behövs är att beställda varor nu stannar i de finländska hamnarna.
Beställarna räknar med att en obruten transportkedja ser till att det finns rätt mängd material på rätt plats vid rätt tid. En konflikt som stänger hamnarna gör att de finländska företagen blir opålitliga leverantörer.
Arbetsmarknadsparterna har en stark ställning i det samhällsekonomiska beslutsfattandet. Parterna har ofta kunnat nå samsyn om frågor som gäller tillväxt och stabilitet.
De har också kunnat lösa principiella hårdknutar. Ett exempel är öppethållningen i detaljhandeln. Flera regeringar gick bet på frågan, men till slut kom affärsarbetsgivarna och servicefacket PAM tillsammans överens om en fungerande modell.
Men om arbetsmarknadsparterna själva inte förmår lösa en fråga av stor betydelse för hela samhället kan regeringen inte bara lämna den därhän.
Arbetsmarknadsparterna misslyckades i höstas med att komma överens om spelregler som bland annat skulle förhindra att konflikter mellan små nyckelgrupper eskalerar orimligt.
Om isbrytarstrejken tillåts stänga Finlands hamnar kommer nog den frågan högt på den nya regeringens agenda – men då kanske som ett lagstiftningsärende som inte hänskjuts till arbetsmarknadsparternas avgörande.
Strejkrätten är en fundamental del av ett demokratiskt rättssamhälle. Hit hör också rätten att vid behov använda sympatistrejker. Men det måste finnas en balanserande mekanism som förhindrar att kampåtgärderna blir helt osymmetriska när det gäller följderna för parterna själva och konsekvenserna för utomstående.
Den numera handlingsförlamade regeringen har två erfarna fackledare som ministrar, Lauri Ihalainen och Antti Rinne. Tyvärr kunde deras erfarenhet och trovärdighet inte utnyttjas för att åstadkomma en förnyelse av verksamhetsprinciperna och konflikthanteringsmodellerna på arbetsmarknaden.
Texten är korrigerad den 1 4. 2015. Det är sjömansunionen, inte skeppsbefälsförbundet som strejkar och hotar att utvidga konflikten, Simo Zitting är sjömansförbundets ordförande, inte AKT:s.