Kappvändaren Brzezinski
Han har sagt det förr. Många gånger. Den förre amerikanske presidenten Jimmy Carters säkerhetspolitiske rådgivare Zbigniew Brzezinski steg fram i rampljuset på nytt när han som en lösning för Ukraina i början av fjolåret erbjöd den så kallade Finlandsmodellen.
Det vill säga att stanna utanför Nato, låt vara det formella konstaterandet om att man "har rätt" att ansöka om medlemskap, den så kallade Natooptionen.
Brzezinski har inte ändrat åsikt. Till kollegan Kari Huhta på Helsingin Sanomat upprepade han samma sak förra veckan (HS 23.3).
Jag måste gnugga mig ordentligt i ögonen redan i fjol när jag läste Brzezinskis uttalanden. Om det hade varit någon annan skulle jag nästan misstänka en viss trollverksamhet.
Brzezinski sade nämligen precis tvärtom när jag träffade honom i Riga 2002. Det var – vill jag minnas – ett av Natos förberedande möten inför toppmötet i Prag senare samma år.
"När ska Finland komma med i Nato", frågade en ivrig Brzezinski då. Det var en period i historien när det i vissa kretsar fanns en förhoppning om att Finland skulle leda och Sverige följa efter – eller tvärtom. Därför frågade jag Brzezinski om inte Finland och Sverige borde vänta på varandra och göra slag i saken gemensamt.
"Sverige ska man inte vänta på. De har ju aldrig vunnit ett krig. Men det har Finland", blev svaret den gången.
Inte ett ord om EU som "ersättande" modell trots att säkerhetspolitiken hade en väldigt central roll inom EU fram till den ekonomiska krisen 2008 och trots att Finland varit EU-medlem sedan 1995.
Nu har Brzezinski vänt kappan.
Det är inte så märkvärdigt med tanke på det förändrade säkerhetsläget. Dessutom har han rätt på en viktig punkt.
Natooptionen, som om och om igen skrivs in i regeringarnas säkerhetspolitiska redogörelser, ger Brzezinski inte mycket för. Det är Natoländerna som bestämmer, också om ett finländskt medlemskap.
Men när han nämner de krig som Finland utkämpat med Ryssland – eller rättare sagt Sovjetunionen – använder han samma argument som han gjorde 2002 men som stöd för en precis motsatt åsikt.
Det är förstås inte första gången historien till valda delar används som verktyg för att driva en politisk åsikt.
Sverige har faktiskt en rad krigiska segrar på sitt konto under historiens lopp. Och det är nog Ukrainakrisen och Rysslands oberäknelighet som spelar en större roll än våra krig mot det forna Sovjetunionen i den säkerhetspolitiska argumenteringen. Både för och emot ett Natomedlemskap.