Iran bör gripa chansen
Om Iran vill befästa sin ställning i Mellanöstern är förhandlingsvilja och öppenhet kring kärnprogrammet det bästa alternativet.
Till Mellanösterns paradoxer hör att Saudiarabien och Israel har ett gemensamt intresse och en gemensam fiende, Iran. Det tal Israels omvalde premiärminister Benjamin Netanyahu höll i den amerikanska kongressen där han i kraftiga ordalag fördömde alla tankar på en överenskommelse mellan USA och Iran om Irans kärnprogram applåderades av just Saudiarabien.
Bombningarna mot Jemen leds av Saudiarabien och har samma syfte: att förhindra Irans planer på att bli den dominerande makten i området. Rebellerna som vill störta president Hadi sägs stödjas av Iran.
En annan paradox är att Iran för närvarande framstår som en av de politiskt stabilaste staterna i området. Allt tyder på att det finns en stark opposition inom Iran som vill att landet inte ska vara helt och hållet i mullornas grepp. Men det är omöjligt att säga hur stor denna opposition är. Säkert är bara att kontrollmekanismen är så effektiv att den knappast kan hävda sig.
Iran är inte ett demokratiskt land. Perserna är inte heller araber.
Irans ambitioner på dominans är ingenting nytt. Nytt är inte heller stödet till rebellgrupper i olika länder i området. Syrien har mer eller mindre direkt varit i Irans grepp i åratal, likaså Libanon.
Ju svårare det blir att skapa den palestinska självständiga staten, desto större är sannolikheten för att Iran förblir också Israels fiende nummer ett. Netanyahu kom med en rad uttalanden före det israeliska presidentvalet som fick också flera Israelvänner att höja ögonbrynen av förvåning.
Att slänga tvåstatsplanerna i sopkorgen som Netanyahu gjorde, gagnade inte Israel. Tvärtom gav det nytt liv åt diskussionen i Väst om man ändå borde erkänna det självständiga Palestina. Antagligen har Netanyahu insett sitt misstag för senare tog han tillbaka sitt kategoriska uttalande.
Netanyahu har tvingats backa också på en annan punkt. Cirka 20 procent av Israels medborgare är araber och den arabiska koalitionen blev tredje störst i valet. Inför valet varnade Netanyahu för att man skeppade "busslastvis" med väljare till vallokalerna för att de skulle rösta på den arabiska koalitionen.
Nu har han bett om ursäkt för uttalanden som kanske sårade vissa israeliska medborgare – för det är precis vad dessa araber är.
Varken Vita huset eller representanter för de israeliska araberna är övertygade om uppriktigheten i Netanyahus förklaringar.
Det är ju trots allt inte så länge sedan utrikesministern i Netanyahus regering ville att arabiska israeler ska avkrävas en extra solidaritetsförklaring med sitt land.
Uppgifterna i amerikanska medier om att Israel spionerat på USA under förhandlingarna med Iran ökar misstron.
Irans sittande president Hassan Rouhani har varit redo för dialog med väst om sitt kärnprogram. Iran har alltid hävdat att kärnprogrammet är enbart för fredliga ändamål. Men samtidigt har trovärdigheten i dylika uttalanden undergrävts av att man inte låtit FN:s internationella observatörer få tillträde till alla anläggningar. Det finns också rapporter om faktorer i kärnprogrammet som ökar farhågorna för att Iran i själva verket strävar efter att bli en kärnvapenmakt.
Tidsfristen för att få till stånd ett avtal mellan Iran och Väst går ut på tisdag, även om det är meningen att de så kallade 5+1-länderna (USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Tyskland samt Iran) ska mötas redan i dag i Lausanne.
Men man har förlängt tidsfristen flera gånger förr och detaljer måste ofta preciseras.
Det kan alltså dröja ett bra tag innan man kan plocka fram fanfartrumpeterna. Det återstår också att se hur kriser på annat håll i världen – Ryssland och Ukraina – och förestående val – parlamentsvalet i Storbritannien och så småningom presidentvalet i USA – påverkar förhandlingarna.
För Iran vore ett avtal viktigt. Västs sanktioner kunde då småningom hävas.
Utifrån sett verkar det som om Iran bara hade att vinna på större öppenhet kring sitt kärnprogram. Landets politiska stöd behövs på många håll. I kampen mot Isis/Isil i Syrien har Irans insats varit av avgörande betydelse.
En värld av ömsesidigt beroende är en politisk realitet. Också för länder som Israel, Iran och Saudiarabien.
Därför är de diplomatiska lösningarna viktigare än någonsin. Även om det innebär att tidtabellerna för avtal måste ändras.