Ledarkrönika: Saker, saker, saker
Jag stöter allt oftare på en ångest som beror på saker. Ägodelar, alltså. Det handlar om att folk har för mycket saker och inte vet vad de ska göra av dem. Först gällde det andra, människor som är äldre än jag. Nu gäller ångesten också mig själv. Hur är det möjligt att jag har samlat så mycket saker på mig?
Som ung vuxen inträdde i något skede en medvetenhet om att slit-och-släng inte är en bra ideologi. Det gällde alltså att inte slänga, utan att spara. Man vet aldrig när man kan ha nytta av något. Till exempel gällde det kläder. Skor, kavajer och byxor som plötsligt kändes hopplöst omoderna. Men samtidigt en tanke att det spetsiga skornas tid skulle återkomma en dag, precis som de breda byxbenens och de axelvadderade kavajernas. Det här var innan Hennes & Mauritz och alla andra billighetstillverkare hade tagit över. Kläderna höll verkligen och det kändes synd att slänga dem. Någon gång försökte jag med en andrahandsbutik, där man får lämna in kläder, men det fungerade inte så bra.
När jag har flyttat har jag ofta prioriterat mycket förvaringsutrymme. I dag inser jag att det var ett stort misstag. Har man utrymme så fyller man det. Det gäller förresten också det elektroniska utrymmet. Jag har svårt att göra mig av med dokument i elektronisk form medan jag nu för tiden har väldigt svårt att hålla reda på papper. Förr mappade jag papper – nu mappar jag elektroniskt. Molntjänsterna leder till att det finns nästan obegränsat med utrymme. Det är inte bra för en person med min läggning!
I bekantskapskretsen har sakångesten inträffat när föräldrar har blivit så gamla att de måste flytta till en mindre bostad eller när deras sista bostad ska tömmas. Ibland har ångesten varit så stark att personen i fråga har svurit på att nu börja tömma sitt eget hem för att inte utsätta sina egna barn för samma pina man själv har gått genom. Men ju äldre man blir desto mer ömmar man också själv för möbler och tavlor som funnits länge i släkten. Det är svårt att göra sig av med sådant, även om deras värde begränsar sig till det emotionella och de egentligen inte passar in i hemmet.
Ibland har jag själv funderat på att flytta, bara för att jag då vore tvungen att gallra. Vilka lyxproblem!
I princip har jag övergett motsatsen till slit-och-släng-ideologin och i stället gått in för släng!-ideologin. Det är bara det att jag inte har börjat förverkliga den än. Men jag försöker faktiskt också praktisera Köp inget onödigt-ideologin. Med varierande framgång.