Erfarenhet väger tyngst
Utnyttja den kunskap bättre som finns inom organisationer som Röda Korset, Amnesty och samfund.
Det skriande behovet av humanitär hjälp under pågående konflikter har än en gång aktualiserats på grund av Ukraina. Återuppbyggnaden efter förstörelsen kommer att ta lång tid.
Än så länge saknas de strukturer i form av politiska överenskommelser som skulle kunna garantera freden. Att den vapenvila som såg ut att förvittra innan den ens hade börjat nu verkar hålla, åtminstone i stora drag, är i sig en uppmuntrande överraskning.
Men man kan inte och bör inte vänta tills ett läge har lugnat sig och kriget är slut. Människor behöver mat och vatten varje dag, de behöver skydd för väder och vind när deras hem har skjutits sönder eller när de har tvingats lämna dem. Sjukhusen behöver förbandsmaterial och läkemedel, inte minst när striderna pågår.
För människorna i Ukraina är kriget en lika fruktansvärd upplevelse som det är för människorna i Syrien. Det går inte att mäta mänskligt lidande på ett personligt plan, trots att vi har en tendens att tro att allt ordnar sig enklare i Ukraina än i Syrien, bara vapnen tystnar.
Visst är det bra att stater bilateralt, och organisationer som EU, vill satsa på humanitär hjälp till dem som behöver det. Visst var det bra att Nato såg till att flyende kosovoalbaner togs om hand i hastigt uppsatta tältbyar i den forna jugoslaviska republiken Makedonien 1999.
Ibland är det ändå bra att överväga den vidare betydelse allt detta kan ha. Om en militär organisation som Nato börjar idka flyktinghjälp finns en risk för att det strikt humanitära blandas ihop med det militära, och det militära är aldrig opartiskt.
Därför vägrar till exempel den internationella Rödakorskommittén ICRC att leverera hjälp i krigsområden under militär eskort. Rödakorshjälpen bygger på ett internationellt fördrag stater emellan som ger ICRC rätten att verka på sina egna strikt humanitära villkor.
Visserligen innebär det ingen automatisk garanti, i själva verket måste organisationen varje gång dubbelsäkra med parterna att dess rättigheter respekteras.
Organisationen – och i många fall också trossamfunden – har en annan styrka som inte alla humanitära aktörer har: ett brett nätverk av lokala Röda Kors- eller Röda halvmånen-organisationer för vilka grundprinciperna om oberoende och neutralitet är bekanta och åtminstone i teorin accepterade. Detsamma gäller trossamfunden, även om inte alltid lika geografiskt heltäckande.
Detta lokala nätverk utnyttjas ofta av FN-organisationer som Unicef, UNHCR och FAO, till exempel.
Utväxlingen av krigsfångar – eller publiciteten kring kränkningar av de mänskliga rättigheterna och personer som sitter fängslade för sina åsikters skull – är ett känsligt kapitel. Vissa hävdar att dessa personers rättigheter och välbefinnande bäst kan tryggas genom att man försöker påverka de parter som tagit folk till fånga eller som förpassat personer som är misshagliga och obekväma för maktapparaten i fängelse.
Andra menar att ju mer publicitet som ges övergrepp mot personer och odrägliga förhållanden, desto bättre är chanserna för de utsatta att få sin röst hörd. ICRC företräder den ena linjen, Amnesty den andra. Och båda behövs.
Det finns – och har funnits redan länge – organisationer som specialiserat sig på att agera i krig och konflikter. De har ett logistiskt kunnande för att se till att hjälpen kommer fram från punkt A till punkt B och att det också finns någon på punkt B som kan dela ut den till sjukhus eller till fysiska personer.
Det finns också ett system för att hålla tidigare krigförande parter isär. FN:s fredsbevarare är en styrka – när det finns en fred att bevara.
Så är det inte alltid.
Krigen på Balkan för tjugo år sedan aktualiserade frågan om vad man kan göra när det inte finns en fred att bevara. När man måste tvinga parterna att iaktta en formell fred. När FN inte respekterades, som i den fredade enklaven Srebrenica 1995.
Frågan är vem som kunde ta sig an dylika situationer.
Svaret blev en Natoledd militär krigshantering, ett koncept som senare skulle tillämpas inte bara i Bosnien, utan också i Kosovo och senare i Afghanistan.
Samtidigt blev det mer grumligt vad som hör vart. Bombningen av FN-kontoret i Bagdad i augusti 2003 är ett exempel på detta.
EU och enskilda länder gör klokast i att stödja de humanitärt professionella. Inte att försöka bygga upp överlappande egna strukturer.