Sorgligt slut på skådespelet
Efter riksdagens sista arbetsveckor är det inte bara Riksdagshuset som verkar vara i behov av att putsas upp.
Det har varit svårt att tro sina ögon när man har följt med vad som har hänt i politiken under de senaste veckorna. Riksdagen har jobbat för högtryck för att avsluta den här periodens arbete. Ändå har det ena enhälligt avgivna lagförslaget efter det andra fallit i riksdagen på grund av regeringspartiernas eget agerande. Sådant brukar inte hända i finländsk politik. Det som har skett är inte ägnat att höja politikens eller riksdagens anseende.
Som känt har många av regeringens stora och viktiga projekt fallit. Det blev varken en kommunreform eller en vårdreform. Projektet med att skära ned på kommunernas förpliktelser och uppdrag kom aldrig i mål och målsättningen att den vägen banta ned utgifterna med en miljard uppnåddes inte på långt när. Metropolförvaltningen blir inte av. Den subjektiva dagvårdsrätten begränsas inte och hemvårdsstödet delas inte upp mellan föräldrarna.
I de här frågorna handlade det om att regeringens förhoppningar och målsättningar helt enkelt inte kunde uppfyllas. Vårdreformen stötte på grundlagsproblem. I de flesta andra fall fanns en politisk målsättning som formulerats innan det var klart om den de facto kan förverkligas, och om det är klokt att göra det.
Det vi har bevittnat de senaste veckorna är i alla fall något helt annat. Här handlar det om lagförslag som regeringen enhälligt har avgett men där regeringspartierna på målrakan börjar sätta krokben för varandra. När en sådan process tillåts starta är den svår att stoppa. Slutligen ligger alla i en enda hög och sparkar på varandra. Ingen bryr sig tydligen om att fundera på hur det sorgliga skådespelet ser ut utifrån.
Under bara några dagar har lagpaketet om andra stadiet, sametingslagen, ILO-konventionen om ursprungsfolk, vården av papperslösa och begränsningen av studiestödet till en enda examen fallit. De formella orsakerna har varierat och då det gäller andra stadiet – gymnasier och yrkesskolor – var det formellt oppositionen som lyckades torpedera lagen. I praktiken har Samlingspartiet ändå förhalat frågan både i regeringen och i riksdagen. När det gäller övriga lagförslag har regeringspartierna eller några av dess representanter stjälpt dem.
Vård av papperslösa flyktingar är ett kapitel för sig. Avgående riksdagsledamoten Kari Rajamäki (SDP) lyckades få lagen bordlagd med den påföljden att den inte längre kunde behandlas av den sittande riksdagen. SDP beklagade och sade att man inte hade varit på alerten och att det handlade om ett olycksfall i arbetet. Förklaringen låter ihålig då partiet sedan inte stödde De grönas, Vänsterförbundets och SFP:s förslag om att riksdagen skulle sammanträda ytterligare en gång för att kunna behandla lagen. Även motiveringen att riksdagens renovering skulle ha förhindrat ett plenum låter som en bortförklaring.
Först var det de två stora regeringspartierna Samlingspartiet och SDP som saboterade regeringens egna lagförslag. I slutet av veckan blev också SFP:s, det vill säga svenska riksdagsgruppens, mått rågat. Gruppen meddelade att man inte stöder begränsningen av studiestödet till att gälla enbart en examen.
De sista veckorna under vilken riksdagsperiod som helst brukar beskrivas som tunga och exceptionella. Valfebern är hög och nervositeten påtaglig. Men det vi nu har beskådat är något helt annat än den normala valfebern.
Det handlar säkert delvis om att både Samlingspartiet och SDP har nya ordförande. På Jyrki Katainens (Saml) och Jutta Urpilainens (SDP) tid fanns en samsyn mellan statsministern och finansministern. Nu saknas den och atmosfären inom regeringen uppges vara mycket ansträngd, så till den grad att nyckelministrar skriker åt varandra. Utåt brukar man i alla fall försöka hålla masken, men inte ens det lyckas längre. Det syntes tydligt då riksdagen diskuterade regeringens strukturprogram i onsdags och undervisningsminister Krista Kiuru (SDP) och statsminister Alexander Stubb (Saml) turvis ryckte undan mattan för varandra.
På läktaren sitter folket och tittar på det sorgliga skådespelet. Det är inte sagt att det leder till ett större engagemang i riksdagsvalet. Man kan förstås hoppas att folk röstar för att aldrig mer behöva uppleva något liknande, men risken är uppenbar att de sista veckornas händelser känns så ovärdiga att valdeltagandet snarare sjunker än ökar. Å andra sidan: vi har de beslutsfattare vi är värda. Bättre än så här torde vi kunna.