Ideologi under ytan
Den nya fiskelagen gör uttrycket "eget vatten" till ett, om vi säger så, flytande begrepp.
Fiskelagen var en av de lagar som på fredagen trummades igenom under de sista kaotiska, nästan farsartade dagarna i riksdagen.
Arbetet med lagen har pågått i sju år, förarbetet ännu längre. Att Finland är de 187 000 sjöarnas land har kommit fram med all tydlighet i den massiva lagprocessen; inte ens landets bågskyttejägare eller dykare har lämnats ohörda.
Lagen rörde upp stora principiella frågor; psykoanalytiker skulle förmodligen också kunna säga någonting tänkvärt om hur den som lodar i fiskevattnet under sin båt samtidigt lodar i sin egen själ.
Centern och den övriga oppositionen argumenterade i riksdagen framför allt emot den statliga fiskebyråkrati som nu ska sköta en del av de bedömningar som fiskeområdena och vattenägarna hittills har gjort själva. Helt riktigt – varför skapa ny byråkrati i ett läge då den offentliga sektorn ska rätta munnen efter statsskulden?
Den nya fiskelagen fortsätter ändå att positivt strukturera upp fisket i landet, som bär arv av allt från lokala släktfejder och halvfeodala sedvänjor till en uppsjö av fiskekort och -avgifter. Ett 39 euros fiskekort införs nu för hela landet. Yrkesfiskare får sina tillstånd att fiska regionalt över flera fiskevatten hos en närings-, trafik- och miljöcentral, som för fisket vid den finlandsvenska kustens del ligger i Åbo.
Den nya lagen tar ett steg till i den filosofiska frågan om huruvida människan kan äga naturdomänerna omkring sig, eller om vi bara förvaltar dem.
Med den nya lagen förutsätts man betala en fiskevårdsavgift (finskan talar om fiskbeståndsavgift) också när man fiskar i egna vatten – eller i det som åtminstone fram tills fredagens riksdagsbehandling kunde kallas så.
Många skärgårdsbor och andra vattenägare upprördes redan 1997 när fiske med kastspö blev tillåtet för vem som helst, vid andras vikar och goda fiskegrund.
Nu kommer yrkesfiskare att med sina yrkestillstånd att kunna fiska också i andras vatten. Riksdagens grundlagsutskott har bedömt att det inte kränker privat äganderätt. Professionella fiskeguider ska också med ett årligt 100 euros lov kunna ta in fiskesällskap på andras vatten, men själva ta betalt för utfärden.
Samma problem har också uppstått kring allemansrätten på land, när naturupplevelser inte längre är bara spridda individers bär- och svampplock, utan ofta ledd och kommersiell verksamhet på andras mark.
I riksdagen var inläggen kring fiskelagen intressant ideologiska. Den gamla vattendelaren var huruvida fiskevattnen skulle socialiseras för allas bruk eller inte. Nu seglar också en allt tyngre ekologisk argumentering upp som en "grön socialisering" av fiskstammarna och vård om till exempel vandringsarter.
I riksdagsdebatten stod De gröna ofta för ett naturperspektiv som närmast var de akademiska marinbiologernas, inte deras som arbetar med att dra upp fisk ur havet. Men så är ju många citymänniskor i dag skickligare på att skilja en fiskart från en annan på restaurangmenyn än i naturen, vid båtrelingen.
Mycket av bråket om fiskelagen handlade mera om princip än om verkliga problem. Det visste också lagstiftarna. En snabb titt på hur angelägna vattenägarna utmed sydkusten är om sina domäner visar att bara en vattenägare av femton brukar dyka upp på den årliga stämman inom sitt fiskeområde.
- - -
Rättelse kl. 13.30: Kommersiellt fiske förutsätter i den nya lagen ersättningar till vattenägarna, inte enbart ett allmänt tillstånd för kommersiellt fiske. Detta faktafel har rättats i texten.