Dansa på min grav
En ekologisk begravning handlar inte om att sortera rätt in i det sista. Utan om en djupare uppfattning om livet och döden.
En av våra finlandssvenska redaktioner gjorde för något år sedan ett misstag som man inte önskar någon av de berörda.
Någon hade i skärgården hittat en skalle av en människa och redaktionen gjorde det till en spännande nyhet med bild. Inom några dagar uppdagades kvarlevan härröra sig från en fiskeolycka en kort tid innan. Redaktionen fick be de anhöriga djupt om ursäkt.
Så går gränserna. Döden omges med pietet och respekt, samtidigt som vi säger att vi borde förhålla oss naturligare till den och inte skärma av oss från döende människor, från döden som ögonblick, från den kropp som blir kvar. Nu förskjuter vi ofta allting, distanserat och modernt, till ett ordlöst landskap som begravningsföretaget fakturerar för.
Kulturen kring döden förändras, säger framtidsforskare. Den unga tankesmedjan Demos Helsinki spår att både ritual och metoder ska förändras under de kommande 10–15 åren.
Demos, känt för att rätt så ogenerat omvandla människors förändrade värderingar till genomförbara affärsidéer, har tajmat rätt. De stora årsklasserna går statistiskt bort med en topp i början av 2030-talet.
Det är en kort tid för att förändra seder och traditioner. Trots sekulariseringen och utskrivningarna ur kyrkan läggs nio av tio finländare fortfarande traditionellt i ett kristet kapell för den sista ceremonin. Gravväsendet för samtliga religioner, och religionslösa, sköts fortfarande genom ett förnyat samhällskontrakt 2004 ännu tydligare av kyrkan.
Kyrkan styr också begravningsetiken – och ska bland annat ha satt frågetecken för de företag som erbjuder sig göra en avlidens aska till en diamant under högt tryck.
I en etik som lär att kvarlevorna ska förbli odelade – med grund i tron på en återuppståndelse – har man varit tveksam till diamanterna. De 18 procent kol som kroppen består av, och som diamanter görs av, ska redan ha brunnit när det når diamantlabben utomlands.
Andra nya metoder är fryskremering; kroppen kyls ner till extrem kyla och vibreras därefter till stoft. Ett annat företag erbjuder en utsläppsfri snabbkompostering av kroppen på några timmar i en starkt basisk vätska.
Ändå förändras vår inställning långsamt. På många håll har kvartersgrannar ingenting emot att bo intill en fridfull begravningsplats, där människokroppar kontinuerligt läggs i jorden för att multna ett par meter under jordytan.
Däremot har många obehag över krematorier, som det fortfarande finns för få av i förhållande till efterfrågan. En sådan debatt förs bland annat i Borgå.
Många talar numera om ekologisk begravning – inte för att sortera rätt in i det sista, utan för den allt starkare känslan för att vara ett med naturen.
Bröllopen blir dyrare, begravningarna enklare. Den brittiske religions- och ritualforskaren Douglas Davies ser att vi allt oftare vill göra döden i familjen och släkten till en enklare sak utan gamla sorgetraditioners omständlighet. För minnet av den som har gått bort vill man ha en plats att vistas, minnas, hålla fest och låta barnbarn och barnbarnsbarn leka.
Så är det inte alltid på dagens gravplatser, utan där ska det vara tyst som på biblioteket.
Vår tid är inte alltför rik på ritualer och existentiellt viktiga handlingar. Så här finns det signaler att ta vara på och samtala om.