Biskopens första läsning
Kyrkan går demonstrativt hårt ut mot marknadstänket.
Då och då visar det sig att religionens kontinentalplattor sakta rör sig även i fråga om att tydligare skilja Finlands evangelisk-lutherska kyrka från staten. Ett sådant bevis är att kyrkan nu för andra gången, liksom andra folkrörelser, går ut inför ett val och ställer krav på nästa regeringsprogram.
Ända sedan den förre ärkebiskopen Jukka Paarmas tid har kyrkan engagerat sig tydligt i frågor kring fattigdom och inkomstklyftor. Också nu är tonen densamma.
Kyrkan hämtar sin samhällskritik ur sitt eget socialarbete, diakonin. Det växer i status och kyrkan planerar att uppgradera och "kraga" fler praktiskt jobbande församlingsanställda till ett synligt diakonämbete i par med prästerna.
Barnfamiljerna blir ofta upphissade av partierna inför val. De utlovas förmåner och lättnader som godis för en begynnande medelklass, som stora stim av potentiella och ännu partipolitiskt rörliga väljare.
Kyrkan talar också om barnfamiljerna, men fokuserar på dem där ekonomin är knackig och skilsmässan står om hörnet. Även under de goda åren, påminner kyrkan, tredubblades antalet barn i relativ fattigdom.
Kyrkans skuggprogram tar också itu med bistånd, klimat och religionsextremism. Däremot säger man, uppenbart demonstrativt, inte ett ord om standardfrågan om hur ekonomin ska fås i balans.
Tvärtom höll ärkebiskop Kari Mäkinen vid en paneldebatt i Helsingfors nyligen en närmast gammaltestamentlig första läsning för partiledarna mot marknadsretoriken. "Barn köper inte fostringstjänster av sina föräldrar; vi andas inte som kunder i atmosfären; livsglädje och mening har inte ett marknadspris", sa ärkebiskopen.
Det kan hända att det var en kvarleva av en övervintrad rödgrön samhällsretorik vid kyrkans högkvarter. Men det var ändå en bra påminnelse om hur plus och minus inte i valrörelsen får räknas enbart i pengar.