Halvtid för stark utrikespolitisk ledare
Det spända säkerhetspolitiska läget har gjort president Sauli Niinistö till en stark utrikespolitisk ledare. Politikerna tävlar om att vara på hans linje.
I dag är det tre år sedan Sauli Niinistö tillträdde presidentposten och han har alltså avverkat hälften av sin period.
Uppgiften att i samråd med regeringen leda utrikespolitiken har fått ett påtagligare innehåll och en konkretare betydelse än på över 20 år med det spända läge som kriget i Ukraina har skapat. Därmed har såväl Niinistö som den nuvarande grundlagen prövats på ett helt annat sätt än under lugnare och mer avspända tider.
Det är särskilt intressant med tanke på att Sauli Niinistös främsta meriter före valet till president inte fanns inom utrikespolitiken. Mången erfaren utrikespolitisk bedömare lär på förhand ha känt en viss oro, eftersom Niinistös kunskaper om och relationer till Ryssland uppfattades som tunna.
Rysslands cyniska metoder att säkra kontrollen över Ukraina har lett till ett sällan skådat meningsutbyte hos oss. Det handlar om Finlands roll i EU:s sanktionspolitik mot grannlandet Ryssland, hur vår geopolitiska situation bäst beaktas och huruvida vi borde ansluta oss till Nato.
En öppen och rak debatt är välkommen. Ändå har de rätt divergerande åsikterna bland de politiker som sitter i regeringen och alltså företräder Finlands nationella linje skapat en viss förvirring. Det kan ha skett hos de medborgare som har vuxit upp med utrikespolitisk konsensus eller rentav vant sig vid en utrikespolitisk liturgi, men för dem handlar det om att vänja sig vid en öppen debatt. Värre är det om den utrikespolitiska linjen utifrån sett framstår som oklar och ryckig.
Balansen mellan den för demokratier livsviktiga öppna debatten å ena sidan, och behovet att utåt tala med en röst å andra sidan, är delikat. Presidenten har ägnat sig åt att främja båda. Med Gullranda-diskussionerna har han skapat ett nytt forum för debatten om utrikes- och säkerhetspolitiken. Niinistös uppmaning till deltagarna var att glömma sina roller och tala fritt.
Å andra sidan har Niinistö också under det senaste halvåret kallat partiledarna till sig för att bringa klarhet i det man är ense om i utrikes- och säkerhetspolitiken, trots den yviga diskussionen. Nu senast skedde det strax före jul. Efter mötet var Niinistös budskap att en klar och tydlig gemensam linje redan i sig skapar trygghet. Enigheten gällde bland annat att ett Natomedlemskap inte är aktuellt just nu, men inte heller ska uteslutas. I en intervju Dagens Nyheter i fredags förutspådde Niinistö en aktivare skrivning kring Nato i det följande regeringsprogrammet än i det nuvarande.
Det kan verka paradoxalt att just Sauli Niinistö, som av alla våra presidenter har de mest begränsade maktbefogenheterna, ändå har blivit den starkaste utrikespolitiska ledaren sedan Mauno Koivisto. Många ser för övrigt klara likheter mellan Niinistö och Koivisto.
En förklaring är det spända säkerhetspolitiska läget – det har skapat en efterfrågan på en stark ledare. En annan är Sauli Niinistös politiska bakgrund som samlingspartist. Det ger honom ett större rörelseutrymme än vad företrädaren och vänstersocialdemokraten Tarja Halonen hade. Hon kämpade hela tiden mot ett kompakt borgerligt, och delvis också manschauvinistiskt, motstånd. I förhållande till Martti Ahtisaari, även han SDP-medlem, har Niinistö fördelen av att så länge ha varit en inrikespolitisk aktör. Ahtisaari förblev en främmande fågel för det politiska etablissemanget.
Sauli Niinistö har också varit mån om att hålla kontakt med riksdagen, särskilt dess utrikesutskott, och det har han fått mycket beröm för. Det kan ha mer än symbolisk betydelse. Om presidenten och regeringen är på kollisionskurs i utrikes- och säkerhetspolitiken och inte kan komma överens är det riksdagen som fäller avgörandet.
När Niinistö tillträdde utsåg han sin lilla stab så att den företräder både utrikespolitiska kunskaper och nätverk. Det var viktigare än att utse partivänner till posterna.
Nu har vi alltså en president med ett starkt utrikespolitiskt ledarskap och partier och politiker som tävlar om att vara på samma linje som Niinistö. Det ger Niinistö ett bra utgångsläge för en eventuell andra mandatperiod även om presidentvalet 2018 troligen kommer att skapa samma polarisering som alltid inför detta det populäraste val av alla.