Forskning har visat...
Vetenskapsnyheter kan ge en ram för både nyfikenhet och tindrande förundran. Eller vara slagträn för en ny moralism.
Två populära vetenskapsjournalister har blivit prisbelönta i år. Svenska Yles vetenskapsredaktör Marcus Rosenlund knep det finlandssvenska Topeliuspriset och Helsingin Sanomats vetenskapskolumnist Jani Kaaro från Borgå tog hem ett pris bland kollegerna inom sin egen genre.
Båda pristagarnas merit verkar vara att de är självlärda och har skaffat sin breda kunskap under år som ensamjobbare och smått enstöriga bokmalar. Det att vara fri från olika skolor ger möjligen en bra start för lysande publicister, som på ett ofta nyskapande sätt sammanställer det intressanta.
De är sprudlande berättare och skribenter båda två. Marcus Rosenlund har beskrivit vetenskapsjournalistens roll i dag med bilden av ett ensamt barn i en godisaffär: mycket att ta för sig av och börja jobba med.
Juhani Westman, pensionerad vetenskapsjournalist från Yle, tog på sin tid den största mediejackpotten i genren. Han blev den som i direktsändning refererade hur människan tog sig över till en annan himlakropp och sommaren 1969 landade på månen.
Det var science fiction som fick Westman engagerad för vetenskap, säger han i en intervju – författare som inte bara behärskade fakta inom teknik och vetenskap, utan dessutom kunde berätta.
Vetenskapsjournalistik är som all annan journalistik, berättelser. Klassisk samhällsjournalistik återger dramat om den lilla människan mot det stora maskineriet, och också vetenskapsjournalistiken rör sig som vattenlöpare på samma yta kring det som får människosjälen att oroa sig och ticka.
År 2014 handlade de fyra mest lästa nyheterna i vetenskapsmagasinet Tiede inte om finlir kring skalbaggars beteende eller asteroiders flykt genom rymden. De handlade om hur sex, knark, depression och mjölk påverkar människan.
Vetenskapsnyheterna avhandlar samma mänskliga dilemman som djurfabler, folksagor, ordspråk och bondepraktikor har försökt sig på i århundraden. Fortfarande är de ord, utplacerade kring vår förundran inför stjärnhimlen eller memorerbara berättelser om hur det är klokt att leva.
Medieforskaren Vienna Setälä-Pynnönen disputerade nyligen på hur vetenskapliga resultat återges och publiceras i medierna.
I sin mest encelliga form handlar vetenskapsnotiser ofta om hälsa och livsstil. Mycket riktigt har medieflödet också många gånger deklarerat att så gott som allt vi stoppar i munnen antingen ger cancer eller bättre sexuella prestanda.
Setälä-Pynnönen visar på en förändring. På 1980-talet var hälsojournalistiken inriktad på att få människor att bilda sig själva på området. I dag återges detta "det finns forskning som visar" ofta som en dömande nymoralism på den plats där vi förr hade stränga, gamla ordstäv eller bibelverser.
Medierna återger också sorglöst hur man blir "dum av socker" eller hurdana barn man kommer att få om man är en överviktig eller arbetslös förälder.
Om journalistik ska vara en upplysande, befriande humanism är det ofta förvånansvärt kränkande hur man hamrar in samhällets normer, eller påstår att en enskild människas öde vore givet, som vetenskapliga sanningar.
Det här är naturligtvis långt från prisbelönt och god vetenskapsjournalistik, men fortfarande en del av genren.