När morötterna är slut
Alla väntar på att Ryssland också i handling ska visa sitt stöd för fred i Ukraina.
USA:s utrikesminister John Kerry beskyller Rysslands president Vladimir Putin för att denne ljugit honom och många andra rakt upp i ansiktet. Det är säkert inte den bästa öppningen för att få i gång samtal som kan leda till ett slut på kriget i Ukraina. Åtminstone inte på kort sikt.
Men samtidigt är frestelsen stor att tänka att det är just den typen av klarspråk som behövs, även om det just nu antagligen är rätt egalt för Ryssland vad Kerry eller någon annan säger.
Vid det här laget finns det så mycket information från flera oberoende källor att Rysslands militära inblandning i Ukraina verkar helt klar. Det senaste avslöjandet i den ryska tidningen Novaja Gazeta gäller planerna på att annektera Krim och östra Ukraina. De planerna låg på Kremls bord redan innan Viktor Janukovytj lämnade presidentuppdraget för ett år sedan och flydde till Ryssland, enligt tidningen.
De flesta är förstås rörande eniga om att Rysslands agerande är oacceptabelt. Men den ryske presidenten har också fått nya anhängare, huvudsakligen bland ytterlighetspartierna i Europa.
Det är lätt för partier som vill profilera sig som patrioter i till exempel Frankrike, Tyskland och Grekland att ta till sig Rysslands argument för att annektera Krim.
Man vill förklara stödet för patriotism på många sätt. Ekonomiskt kärva tider och långsam tillväxt i Europa samt en åldrande befolkning hör till de vanligaste. Sociala medier och kanaler för tunneltänkande nämns också.
Men det handlar också om en misslyckad integrationspolitik och vissa EU-länders oförmåga att ta sig an reformer som skulle göra livet drägligare för deras egna medborgare.
I takt med missnöjet växer inåtvändheten. Också i länder som Finland och Sverige.
Alla vet att bara en förhandlingslösning kan göra slut på kriget i Ukraina. Anmärkningsvärda ansträngningar har gjorts för att få vapnen att tystna och på det sättet skapa förutsättningar för förhandlingar. President Sauli Niinistö har konsekvent betonat betydelsen av att inte stänga dörren till Ryssland helt och hållet. Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president François Hollande satte mycket på spel av sin personliga integritet när de reste till Moskva för att förhandla med Putin.
Dörren till Kremls gemak har hållits åtminstone på glänt. Men ut kommer man bara motvilligt. Eller inte alls.
I grund och botten har ingenting ändrats. Bestående fred i Ukraina kan inte nås med vapnens makt. Men diplomatin har trampat vatten väldigt länge och gör det fortfarande. Ryssland verkar helt enkelt inte intresserat av förhandlingsbordet.
Det ligger en hel del "vänta och se tiden an" i luften. Så vad väntar man på?
Enligt Novaja Gazeta handlade annekteringen av Krim om Rysslands rädsla för att förlora gasmarknaden i Krim och östra Ukraina. EU:s och USA:s sanktioner mot Ryssland handlar också om ekonomi. Frågan är om de på sikt kan mjuka upp Rysslands attityd.
Merkels och Hollandes Moskvaresa blev inte den vändpunkt man hade trott. Härnäst vänds blickarna mot USA och president Barack Obama. Alla formaliteter för att leverera också dödliga vapen till Ukraina är klara men beslutet dröjer.
En logisk följd av Kerrys beska uttalande vore ett ja till vapenleveranserna. Men ett ja blir det bara om USA tror att man på det sättet kan få Ryssland att stödja en diplomatisk lösning på ett mer trovärdigt sätt än hittills.
En piska, i stället för morötterna som verkar vara slut.