Finland och Sverige går i takt

I maj i fjol beslöt försvarsministrarna Karin Enström, moderat, och Carl Haglund, SFP, om en handlingsplan för fördjupat försvarssamarbete mellan Finland och Sverige. I beslutet talas bland annat om ökad effektivitet genom gemensam användning av resurser. Det understryks att samarbetet är begränsat till aktiviteter i fredstid.

På tisdagskvällen presenterades en gemensam rapport där försvarssamarbetet konkretiseras och fördjupas. Rapporten har gjorts av de båda försvarsmakterna.

I rapporten har syftet med samarbetet breddats med en tydlig militär profil, där man inte ryggar för rent operativa målsättningar.

Ett par exempel: Det marina samarbetet ska i sista hand trygga säkerheten och rörelsefriheten till sjöss, och förhindra att en motpart använder havet.

Flygvapensamarbetet ska garantera regional säkerhet, och stärka förmågan till attacker mot mål på långa avstånd och förmågan att behålla luftherraväldet.

Det här handlar om verksamhet som ingår i själva kärnan av de nationella försvarens uppdrag.

Mot den här bakgrunden har Dagens Nyheters rubricering "Finland och Sverige planerar för att kunna kriga tillsammans" full täckning i rapporten. 

Samarbetet gäller militära kärnområden, det första steget är att skapa skyddade kommunikationer mellan försvarsministerierna och försvarsmakternas olika nivåer, ända ned på trupp- och fartygsnivå.

En fråga som knappast får något svar är om de säkra kommunikationslänkarna är bilaterala, eller om de vid behov också kan kopplas in i Natos informationsnätverk.

Frågan är inte irrelevant med tanke på att Natokompabiliteten är ett centralt element i båda ländernas strategiska försvarsplanering.

Det politiska ramverket ligger ändå fast. Det handlar inte om en försvarsallians med ömsesidiga säkerhetsgarantier utan om ett samarbete i fredstid som innefattar planering för olika krisscenarier.

Men både den nye svenske försvarsministern Peter Hultqvist, Socialdemokrat, och Carl Haglund, är tydliga med att integrerade försvarsresurser höjer tröskeln för en angripare i den allvarligaste av alla kriser, ett krigshot.

De militära strukturerna finns på plats om de politiska beslutsfattarna anser att läget har blivit så skarpt att de behövs.

Det som inte sägs i rapporten är att två länder med både vilja och förmåga till gemensamma försvarsinsatser desto lättare kan integreras i ett bredare allianssystem, läs Nato. Och Nato uppskattar länder som är beredda att ta tillräckligt ansvar för sitt eget försvar.

Följande skede är att den politiska ledningen i båda länderna stakar ut riktlinjerna för hur samarbetet ska utvecklas.

Bland annat krävs det lagändringar för att försvaren ska kunna utföra operativa uppdrag, till exempel ubåtsjakt, utanför sitt eget territorium. Samarbetet antas också kräva ökade ekonomiska resurser i uppbyggnadsskedet, innan samordningseffekterna sätter in.

Den bristande symmetrin mellan försvarsmakterna måste också beaktas, Finland har allmän värnplikt och en stor utbildad reserv, Sverige har en yrkesarmé.

Försvarsministern i nästa regering har fått en hel del att fundera på.

Ett djupare försvarssamarbete med Sverige betyder rimligen också att Nylands brigad stärker sin ställning som svenskspråkigt truppförband med uppgifter inom kustförsvaret.