Solskenshistoria med skuggor
Nästan hälften av busschaufförerna i Helsingfors är invandrare. Vi är alltså redan nu beroende av utländsk arbetskraft.
Fyrtio olika nationaliteter arbetar i dag på Helsingfors busstrafik, som helt och hållet ägs av Helsingfors stad men ändå tycks sakna ett svenskt namn. Den höga andelen anställda med utländsk bakgrund är ett resultat av en medveten rekrytering i slutet av 00-talet då alla bussbolag i huvudstadsregionen led av personalbrist. Det var högkonjunktur och Helsingfors busstrafik hade vunnit anbudsförfarandet om ovanligt många linjer. Det här berättade Yle Huvudstadsregionen om förra veckan.
Företaget använde sig av utomstående rekryteringshjälp som letade efter intresserad personal utomlands. En del av dem som har rekryterats hade flyttat till Finland tidigare. Kraven på kunskaper i finska sänktes, men Helsingfors busstrafik undervisade också de blivande chaufförerna i finska eftersom det handlar om ett jobb med ständig kundkontakt. Svenska kom tydligen inte ens på tal, vilket illustrerar situationen i huvudstadsregionen. Vi förväntar oss inte service på svenska i kollektivtrafiken.
Planen var att göra ytterligare en rekryteringsrunda utomlands men det behövdes inte för den första vågen utländska anställda förde med sig en våg till. Ryktet spred sig snabbt. Helsingfors Busstrafik har tusen chaufförer och nästan hälften är utländska. Den största enskilda gruppen kommer från Estland och omfattar tvåhundra. Det finns också många chaufförer från Ryssland, Marocko och många arabiska länder. Även för de andra, privatägda bussbolagen som fungerar i huvudstadsregionen verkar andelen anställda med utländsk bakgrund vara minst lika hög som i Helsingfors Busstrafik.
För att vardagen ska fungera bra är busschaufförerna viktiga, precis som städarna som också är en yrkesgrupp som domineras av utländsk arbetskraft. För båda branscherna tycks regeln vara att infödda finländare inte är intresserade av jobben. Det beror naturligtvis på villkoren och det är här vi kommer till solskenshistoriens skuggor.
Medellönen för busschaufförer i huvudstadsregionen är kring 2 700 euro inklusive tillägg, vilket både arbetsgivaren och facket tycker är en acceptabel nivå med tanke att jobbet inte kräver någon lång utbildning.
Men arbetet är tungt och dessutom osäkert. Inom kollektivtrafiken i huvudstadsregionen är konkurrensläget så tufft att anställningsvillkoren är osäkra. Facket säger att branschen är sönderkonkurrerad. När linjerna konkurrensutsätts har priset stor betydelse och när ett företag vinner och ett annat förlorar är det inte sagt att busschaufförerna får behålla jobbet. Det är en orsak till att branschen inte är så lockande. Det finns ett avtal, det så kallade Lonka-avtalet, enligt vilket företagen har en skyldighet att granska hur många som kan sysselsättas, men det garanterar inte fortsatt jobb.
En annan faktor är de obekväma arbetstiderna. Busstrafiken är som intensivast dels på morgonen, dels på eftermiddagen och kvällen. Nu för tiden är det ändå sällsynt att arbetsdagen splittras i två delar, vilket hände tidigare. Men avvikande arbetstider, som visserligen ger lönetillägg, är också tunga. I takt med att samhället i allt högre grad snurrar på dygnet runt vill vi att också servicen är tillgänglig dygnet runt. Också det leder till att jobbet som busschaufför inte är särskilt attraktivt för dem som kan välja.
Det är fint att vi har tillgång till utländsk arbetskraft i branscher som annars skulle ha svårt att få personal. För de invandrare som får jobb är det också bra.
Men det är eller kan bli problematiskt om förutsättningen för att personer med utländsk bakgrund ska få jobb är att de accepterar villkor som egentligen är ohemula. Det skapar en snedvridning och en segregering som inte är bra på sikt.
Den offentliga sektorn är mitt uppe i en stor omvandling, och den kommer att accelerera. Dels har den offentliga sektorn byggts ut fast vi under de senaste åren inte skulle ha haft råd med det och dels har den ekonomiska nedgången lett till att den offentliga sektorns andel vuxit sig för stor. Det finns såväl en ekonomisk som en ideologisk press på att banta ned den offentliga sektorn och effektivera den. Det kräver skicklighet och en uttalad vilja att förverkliga den omställningen så att anställningsvillkoren inte dumpas och blir oskäliga.