500 000 000 orsaker till analys
Tiden är inne för en nyanserad definition av Yles framtida roll. På svenskt håll medför statsmedias nya strategi ett tomrum i etern.
Tungviktarna inledde i veckan en ny mediefight. Från den blåa ringhörnan satte Helsingin Sanomats ansvarige utgivare Kaius Niemi in den första högerkroken. I den röda ringhörnan duckade Yles ansvarige utgivare Atte Jääskeläinen och beskyllde Niemi för orena slag.
Niemis kritik (HS 1.2) handlar om Yles strategi, som enligt honom rimmar illa med public service-uppdraget. När skattefinansierade Yle siktar på att bli en bred marknadsledare, också på webben, är man enligt honom ute på hal is. Niemi konstaterar att vi hittills enbart har sett början av Yles digitala offensiv, som kan bli massiv med en skatteuppbackning på en dryg halv miljard årligen.
Jääskeläinen kontrar (yle.fi 2.2) med en undersökning som man lät göra år 2013. I den framgår att statliga Yle inte är någon stor orsak till finländarnas ovilja att betala för tidningshusens innehåll. Jääskeläinen drar en parallell till en annan bransch och undrar om de skattefinansierade vårdcentralerna ska sluta ta hand om sina patienter bara för att de privata läkarmottagningarna har problem?
Diskussionen bör ha fokus på framtiden. När Yle i höstas förde sina samarbetsförhandlingar handlade endast en del av den tunga processen om sparåtgärder. Tyngdpunkten låg på att anpassa organisationen till den nya digitala strategin, som i korthet går ut på att webben är den primära utgivningskanalen.
När Yles målsättning är att dagligen nå 80 procent av alla finländare, och på årsbasis samtliga, måste man givetvis vara stark också i de digitala kanalerna.
Frågan är dock om målsättningarna för det framtida statsmedia är de rätta och vilka konsekvenserna för hela mediefältet i sådant fall blir?
På svenskt håll blir konsekvenserna mer dramatiska än på finskt håll. När Svenska Yle, som trots allt har begränsat med resurser, nedprioriterar traditionell radio och tv för att satsa på en textbaserad webb uppstår ett tomrum.
Om inte Yle producerar ett brett och kvalitativt radio- och tv-utbud på svenska, så raderas en del av Svenskfinland ur etern. I finska Finland uppstår inte samma svarta hål tack vare det stora utbudet av kommersiella aktörer.
När Svenska Yle prioriterar text som främsta uttrycksform uppstår en sporrande digital konkurrens med tidningshusen, men samtidigt sker en likriktning av medierna. Frågan är om någon, vare sig mediehusen eller finlandssvenskarna, vinner på det i längden?
Landets med all sannolikhet blivande statsminister Juha Sipilä (C) har redan meddelat att tiden nu är mogen för att göra en ”kritisk bedömning” av Yles framtida uppdrag.
På Mediedagarna i november frågade sig Sipilä om Yles nuvarande strategi är den rätta och fick medhåll av många andra finska toppolitiker. För SFP är frågan svår och mediepolitiken finns därför inte över huvud taget nämnd i partiets breda valprogram.
Det är osannolikt, och inte heller önskvärt, att skattefinansieringen av Yle rivs upp. Men det är obönhörligen hög tid att tillsätta en oberoende mediekommitté som definierar statsmedias uppdrag i en förändrad värld.
För att använda Jääskeläinens läkarparallell blir den huvudsakliga frågan i kommittén om man även i fortsättningen vill inleda med att bestämma storleken på räkningen för läkarbesöket och först efter det börjar vårda? Eller om man den här gången börjar med att definiera patientens verkliga behov.