Människan en rynka i naturen
Nyförmögen plastikkirurg ställer allemansrätten på ända.
Gamla Pernå socken har förstås sitt originella arv. Tillsammans med några andra adelskolonier utmed sydkusten är Pernå det landsbygdssamhälle som har vuxit upp med de flesta herrgårdarna, och med de största klasskillnaderna.
Historiskt kommer det sig av hur svenska kungar under århundraden gjorde stora förläningar här och etablerade tiotals gods för att få upp en armé mot ryssen i öst.
I dag är de stora gårdarna ombildade till lantbrukssammanslutningar och företag, men fortfarande kan en fläkt av Downton Abbey hänga i luften när man möts på byvägar och i ekalléer.
Det har också gett några nyförmögna ett spelrum att stiga in i stövlar från gamla tider. Bland andra har plastikkirurgen Nordström (KSF-tidningarna 29.1 och 30.1) och den finländsk-brittiske magnaten Zabludowicz vardera gjort sin närvaro på orten mytomspunna och bekanta.
Här, i det som numera är en del av Lovisa, ska Nordström nu ha börjat förbjuda ortsbor att röra sig på den mark han äger. Det är i strid med allmän nordisk allemansrätt.
Förbudsskyltar har dykt upp utmed vägar och markägaren hänvisar till att områdena är viltvårdsområden. Sådana förbud utfärdas i alla fall i huvudsak bara för någon månad när fåglarna häckar, i våtmarker och på känsliga skär med knapp växtlighet.
Byn där professor Nordström har sitt landsbygdsviste kännetecknas naturligtvis också av andra inflyttare. Först flyttade arbetare under årtionden till ortens såg, nu senare har trakten fått ett sent svall av den gröna vågen ut ur städerna.
Allemansrättens ja och nej kan vara oklara för flera parter än en. Ortsborna anmärker i dag harmset på att markägarens skogshyggen har förstört naturstigar som har lagts ut. Men det är å andra sidan markägarens rätt att ekonomiskt utnyttja sin skog och mark.
Däremot kan sägas att samarbete kring naturstigar, enkla grill- och utsiktsplatser och något sopkärl är den bästa och billigaste samarbetsformen mellan allmänhet och markägare. Om man styr de skogsovana till ett sevärt, lättvandrat spår, får många andra dälder och lundar förbli i fred.
Allemansrätten bekräftar vårt urnordiska arv, där vi alla är arvingar till naturen. Den sedvanerätten har aldrig skrivits in i lag, men förtydligas med stor iver nästan årligen på tjänstemannanivå av Miljöministeriet.
De generationer, som en gång på allvar var tvungna att leva av skog och mark, börjar vara borta. Att röra i skogen blir allt oftare ledd och rentav kommersiell verksamhet, med svampsafarier och fyrhjulingar.
Det leder också till att allemansrätten faktiskt behöver förtydligas om och om igen. Det bör också finnas gränser för när man är ute och gör pengar på naturresurser som någon annan äger.
Plastikkirurgen i Pernå har däremot den omvända tankegången kring sina ägor. Han verkar se deras största värde ligga i att de är tomma på människor. Att främmande folk är som en irriterande rynka och ett skönhetsfel i naturen.
Människan är en art som hör hemma i den finländska biotopen och trivs utmärkt här, som en endemisk och ursprunglig art. Vi har klarat oss i naturen genom årtusenden och till sist rentav lärt oss att visa respekt för den.