I smöret
Man får vänd- och hållpunkter med sig i livet, ibland till och med andras. Vi ärver betoningar och dubier av utdöda släktled före oss; oförklarlig oro för ormar, djupa vatten, industrifläktar, pöbel, ryssar.
Hur vi som skriver än omger oss med professionell jargong, färgas vi av dessa händelser, av hur klaffen i livets flipperspel nångång har klippt till och skickat oss och vår kula i en ny bana.
Jag tänkte en gång att journalistik var en oändlig upptäcktsfärd. Det var ända tills jag en dag stod med tonåringar, som någonstans långt ute i Afrika stolt visade upp en rutten tomatskörd i sin by, medan jag inte visste vad jag skulle fråga. Jag minns 16-åringen som såg på mig, uppenbart frågande varför i friden jag hade kommit just till Namulonge.
Det var då jag förstod att journalistiska case ibland är konstruerade, att mina premisser inte är andras och att människor också i den här hanteringen ibland ohjälpligt talar förbi varandra.
Jag skriver också för att det känns irrationellt viktigt att fakta skrivs ner medan de finns. Vi ältar inte den saken i släkten, men jag tänker ofta på bilden av hur farfars bibliotek gick förlorat. Han var sprängämnesingenjör med ett otal patent. Hans böcker blev 1940 kvar i det ockuperade Hangö.
Bland gamla brev och urklipp ser jag ibland hur mitt skrivande arbete har nästan genetiska rötter.
Farfarsfar var 1870 korrekturläsare på det nygrundade HBL, för att finansiera sina studier i teologi. Nattarbetet knäckte honom, så han blev agronom och en av landets ledande experter på smör i stället.
Sommaren 1900 var han invecklad i en dispyt på Hufvudstadsbladet. Redaktionen hade bett en högre statlig tjänsteman, "herr G.G." att maskera en broskyr från en av tidningens annonsörer, en smörhandlare, till ett referat. Artikeln förordade en metod att i stället för färdigkärnat smör från inlandet bara transportera frusen grädde till Hangö för att först där kärnas till smör för utlandet.
Farfarsfars tvivel på metoden gjorde att han sände in en lång polemiserande text till Hbl.
Jag läser häpet. Jag ser hans sätt att förhålla sig till fakta och språkbilder. Jag ser hans sätt att vika ut i för långa principiella utfärder. Att få in Homeros i en text om godståg från Kuopio är onekligen det, interdum dormitat ipse Homerus.
Jag följer formen, tilltalet och soundet och biter mig i läppen 115 år senare. Jag kunde ha skrivit den här texten själv.