En halv vårdare

Lagen om äldrevård trädde i kraft år 2013. SDP ville skriva in i lagen att varje vårdinstitution måste ha en bemanning som uppgår till minst 0,5 vårdare per patient, men Samlingspartiet stretade emot. Resultatet blev en kompromiss, lagen innehåller ingen minimidimensionering, men i stället beslöt regeringen att om inte alla vårdinrättningar uppfyller kravet i slutet av 2014 så skrivs miniminivån in i lagen.

Den senaste utredningen från Institutet för hälsa och välfärd gäller fjolåret och visar att 90 procent av inrättningarna uppfyllde kravet. Det var en förbättring med tio procentenheter jämfört med året innan. Av de institutioner där klienter med det tyngsta vårdbehovet finns uppfyller 94 procent dimensioneringskravet.   Eftersom regeringen förutsatte hundra procent har SDP nu med omsorgsminister Susanna Huovinen i spetsen börjat kräva att personaldimensioneringen ska skrivas in i lagen. Social- och hälsovårdsminister Laura Räty, Saml, menar att det inte behövs eftersom utvecklingen går åt rätt håll

SDP kan knappast driva igenom en lagändring mot statsministerpartiets vilja på den knappa tid som återstår innan valet. Och om personalsituationen ändå utvecklas positivt verkar det som en onödigt kraftig åtgärd att ändra lagen.
Mänsklig närhet och empati är den viktigaste vårdresursen, men vårdkvaliteten beror på många andra faktorer än att det finns en halv vårdare per klient i personalstatstiken.
För SDP sitter det förstås bra i valrörelsen att hålla fast vid det gamla dimensioneringsbeslutet och framställa Samlingspartiet som ett parti som sviker de gamla.

Den finländska äldrevårdens genomgående linje är att gamla ska bo hemma ända tills de är så skröpliga att de blir bäddpatienter. Det motiveras ofta med att det är så de gamla vill ha det, men bakom finns krassa ekonomiska skäl, vård hemma är billigare än institutionsvård. I höstas gav regeringen ett lagförslag där hemvården prioriteras ännu tydligare.

Hemvården fungerar säkert bra när den riktas rätt.
Men för en ensam, funktionshindrad och förvirrad gammal människa kan hemvård betyda att omvärlden krymper till den egna sängen, och de mänskliga kontakterna inskränks till snabba besök av överbelastade hemvårdare.
Samtidigt riskerar hemvården att utvecklas till en kvinnofälla där kvinnor trappar ned sitt arbetsliv för att finnas till hands för gamla föräldrar. Den vårdresursen är praktiskt taget gratis för samhället.

Hur hemvårdens verklighet kan te sig beskrevs nyligen i en kolumn i Åbo Underrättelser av Patricia Bruun, som fick Bonniers stora journalistpris för reportage om mentalvården innan hon sadlade om och blev sjukskötare. Kolumnen bygger på tio års erfarenheter av verkligheten inom äldreomsorgen.
"Fråga inte de friska om de vill fortsätta att vara friska, alltså bo hemma. Fråga dem vars ben inte bär, vars händer inte orkar lyfta en sked, vars orienteringsförmåga har försvunnit. Fråga dem om de vill bo hemma ensamma."

Patricia Bruuns uppmaning är relevant, men den passar inte in i det rådande paradigmet för äldrevården där allting mäts mot kostnaderna.
För om frågan ställs på det här sättet kan svaret innebära att samhället ändå måste gå tillbaka till väl bemannade äldreboenden för dem som inte behöver vård på vårdavdelning, men definitivt inte mår bra hemma. Den nischen har de privata vårdföretagen upptäckt för länge sedan.