Hundra dagars försprång
Grundkondition är bra att ha den dag motgång och olycka slår till. En grundkondis som pappa är också bra att bygga upp.
Åtta av tio män försvinner efter en skilsmässa från det dagliga matbordet. Omkring 30 000 barn, och därmed det dubbla antalet vuxna, finner sig plötsligt ute i ett nytt landskap.
Det som en gång var det intimaste av närvaro, med nästipp mot nästipp, förändras plötsligt till outtalade kalla vinddrag, stressigt laddade transportsträckor mellan två olika hem, och plötsliga hårda ord.
Den här formen av kamp mellan könen valde HBL (18.1) att den här gången behandla ur pappornas synvinkel. Redaktionens exempelpappa var förmodligen av den allra vanligaste sorten – den som har valt att tiga och backa till rollen som helgpappa. Rättstvister om egna barn känns bara ovärdiga, som en plump i ett familjealbum av relationer, och fel.
Åtta av tio euro får en finländsk kvinna i handen av vad en man får i lön. Det är ett sorgligt invant och välkänt faktum, och självfallet en skam att det segt förblir så. I det här sammanhanget har det dessutom en dubbeleffekt när statistiskt åtta av tio kvinnor då för en knepig tid av livet ibland blir ensamföräldrar på dessa åtta-av-tio-euros inkomster.
Å andra sidan har vi också vant oss vid att så väldigt mycket fokusera jämlikhet på pengar. Därför har den känslomässiga ojämlikheten i hur pappor och män glider ut ur rummen, ut ur de nära relationerna, kommit i skymundan.
Samma fenomen går igen också i slutändan av livet. När gamla föräldrar ligger avsidestagna, sjuka och dementa har det också blivit tydligt hur kvinnorna, döttrarna, klarar av att gå med i den relationen. Också här har män alltför ofta samma inlärda distans och samma oförmåga.
Manssamhället är på ytan skamlöst starkt – bland de starka männen. Män har suverän majoritet i styrelserummen, i proffsidrotterna, vid militärstaberna och i toppen av skattekalendrarna. Ändå är de i genomsnitt de stora förlorarna när det går på tok i deras familjer.
Men manssamhället är också sorgligt svagt – bland de svaga. Knappt någon annanstans blir så mycket mänskligt kapital devalverat och skingrat som när en man skiljer sig – kontakter, tillhörighet och ankaren i livet.
Det tredje könet är ett begrepp som har seglat upp i ett något annorlunda sammanhang; det används som en definition bland sexuella minoriteter.
Begreppet skulle egentligen ha en betydligt bredare tillämpning i de sammanhang som inte handlar så mycket om könsidentitet och biologi utan om detta med föräldralogistik, arbetsfördelning, kvällsgos och blöjbyten.
Det finns en stor majoritet av män som tar en papparoll och det är glädjande att se hur de blir fler. Men så finns det de som blir helt utanför; ett tredje kön som liksom i livets bikupa får bli de som tynar bort till vintern.
I dagens kolumn i tidningen Östnyland skriver en genusforskare att en papparoll är någonting man kan lära sig; att det går att löpa i kapp de drygt 100 dagars försprång och övning som barnets mamma av naturliga skäl får med sin mammaledighet.
Det finns pappa- och vårdledigheter för detta. Precis som grundkondition är bra att ha den dag cancern eller trafikolyckan slår till, så går det också att bygga upp en grundkondis som pappa för den dag familjens yttre ramar vacklar. Det har också visat sig att de som beslutar i vårdnadsfrågor har ett öga för om man har den grunden som förälder.