Vi berättar Storebror allt
Vi bläddrar på webben som de medeltida munkarna slog i böckerna i "Rosens namn". För vår trygghet kan sidorna vara giftiga.
Isolerad på en skotsk ö, och sjuk, skrev George Orwell sin berömda roman 1984. Det var efterkrigstid, 1947, fattigt och så kallt i England att Orwell sägs ha eldat där hemma med sina möbler och sina barns leksaker.
Hur världen kunde tänkas utvecklas efter det nyss avslutade världskriget står att läsa i romanen. Den var framsynt och förutspådde ingalunda den nya freden som ett evigt tillstånd.
Efter att Makten hade hörts i naziregimens högtalare, radio och vid parader, föreställde Orwell sig Maktens nästa steg. I takt med den teknologiska utveckling som under 1900-talet tog stormsteg framåt vid varje världsbrand, spådde Orwell att Makten inte bara skulle höras, utan också komma att höra och se allt.
När det många år senare blev år 1984 – nu är det trettioett år sedan dess – drog många en suck av lättnad över att Orwell hade haft fel. Västvärlden hade, åtminstone inte synligt, blivit ett totalitärt kontrollsamhälle.
Däremot minns många än i dag åttiotalets stora misstro mot datalagring, register, mot datorer i allmänhet, mot övervakningskameror. Misstron blev lagar och åren 1997–2004 fick Finland ett dataskyddsombud och lagar om hur personuppgifter och människors datatrafik bör hanteras.
Ofantliga bitmängder har blivit rörliga. Webb och andra datanät har vuxit explosionsartat. Människan har blivit sårbar mitt i mängderna av data, som vi samtidigt också lever av.
På onsdagen avläts ett förslag om nya ramar för nätspaning till försvarsminister Carl Haglund. I det föreslås lagstiftning om både militär och civil underrättelseverksamhet och om spaning i datanätverk.
Frågan är inte okomplicerad. Grundlagen behöver ändras i fall den gamla klassiska brevhemligheten ska kunna brytas – även om det i dag omfattar mejltrafik och annan kommunikation
Det innefattar också hisnande och kusliga nya perspektiv på hur framtida konflikter och krig kan komma att utkämpas.
Där som bombflyg och sabotörer förr försökte komma åt fiendens järnvägar, broar och elnät, kommer man nu i stället att försöka skada fiendeland genom att lamslå mobil- och datatrafik som är pulsen i ett modernt, högteknologiskt samhälle.
Samtidigt känns allt detta hopplöst marginellt och föråldrat. Cybertekniken har visserligen förändrat spionaget och sabotaget. Men samtidigt har samma teknik förändrat den moderna människan. Vi rör sig i webbvärlden lika obesvärat och aningslöst bland dårar, mördare och främmande makter som en flock stadsduvor vankar bland spårvagnarna.
Efter de senaste årens terrordåd i världen är många säkert lättade om nätspaningen får ett regelverk och blir reglerat tillåten. Många globala nätverk och terroristorganisationer frodas på nätet. Propagandan har fått nya former när välgjorda videoklipp, om de är häftiga nog, fortplantar sig utan att större källkritik, som bakterier.
Den politiska debatten om våra grundläggande mänskliga rättigheter och rätt till integritet blir också lätt absurd, när vi samtidigt har vuxit ifrån Storebror som ett ont, vakande väsen.
Mänsklig nyfikenhet får oss lämna ut oss själva på sociala medier, frivilligt. Vi törstar efter mänsklig gemenskap. Vi är vetgiriga. Och det får oss att bläddra på webben och på Facebook som de medeltida munkarna i Umberto Ecos roman Rosens namn – utan att fatta att sidorna med tanke på vårt eget skydd och vår trygghet, troligen är giftiga.