Ledarkrönika Kalenderåldern säger inte allt
Många av oss känner igen sig. På klassträffen efter trettio eller fyrtio år är det inte bara de ojämnt fördelade grå tinningarnas charm det handlar om. Inte heller om vem som har lagt på hullet och vem som har magrat.
För ju mer studentmössan gulnar, desto tydligare märks skillnaden i hälsan hos samma gamla klasskamrater. Och syns det inte på ytan, så berättar vi för varandra hur åldern har satt sina spår.
Det finns en halv miljon finländare som har fyllt 75 år och antalet nittioåringar ökar med 37 procent, räknat från 2011 till 2017. Men äldre är helt enkelt ingen enhetlig grupp, enligt Timo Strandberg, professor i geriatri vid Uleåborgs universitet (Helsingin Sanomat 8.1).
Och stirrar man blint på en persons kalenderålder leder det till att en del vårdas för mycket och andra för litet. Enligt samma källa är var tredje person som fyllt 70 i sämre kondition efter sjukhusvistelsen än när han eller hon togs in för vård.
Lösningen, säger Strandberg, är att i tid identifiera personer som efter sängliggande och stark medicinering löper risk för att inte längre klara sig själva när det är dags att åka hem. De bör hänvisas till rehabilitering som beaktar helheten.
Detsamma gäller pensionsåldern. Kanske är det dags att lansera begreppet "pakkoeläke", tvångspensionering, jämsides med andra situationer där man upplever att bestämmelser av allmänt slag blir överrockar som man inte kan skaka av sig.
Medan dragkampen om en höjning av pensionsåldern pågår, är det få som talar om rätten för äldre att jobba. Inte bara tills de fyller 68, utan längre. Ändå finns det redan nu flera som gärna skulle fortsätta.
Allt beror ju på hälsa, motivation och livssituation och vilken typ av jobb det handlar om. Men detsamma gäller för alla åldersklasser. Småbarnsföräldrar borde ha möjlighet att jobba mer flexibelt, den som på grund av sjukdom inte kan eller orkar jobba vidare borde ha möjligheter att låta bli.
Invändningen är förstås att det måste finnas regler i samhället för att alla ska behandlas så jämlikt som möjligt. Men det mest jämlika ligger kanske i regler som uppmuntrar folk att själva fatta beslut.
För som Strandberg säger, kalenderår kan vara vilseledande, i synnerhet när det gäller äldre.
Om samma pensionärer som egentligen vill jobba upplevs som en belastning för samhället är det just för att födelseåret inte tillåter samma flexibilitet som hälsan skulle göra.