Ledarkrönika: Demokrati och kulturkrockar
Det finns ingen omständighet eller argument som kan försvara terrorattackerna i Paris, eller någon annanstans. De har helt riktigt fördömts världen över, av stater och deras ledare i olika världsdelar, av religiösa samfund och deras ledare. Yttrandefriheten får också ett starkt stöd. Det är bra.
Samtidigt pågår en intressant debatt kring orsakerna till och konsekvenserna av attackerna. Till exempel den brittiska tidningen The Telegraphs kolumnist Michael Deacon frågade redan i torsdags (http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/france/11332535/We-thin...) om det verkligen var de satiriska och provocerande teckningarna som motiverade terroristerna. Hans teori är att de inte bryr sig det minsta om satir och egentligen inte heller om profeten Mohammed. Däremot vill de skapa ett (ännu) starkare motsatsförhållande mellan västvärlden och muslimer, vilket sker om attackerna ses som ett uttryck för islam och alla muslimer fördöms. Deacons budskap är att terroristerna inte vinner om de satiriska teckningarna blir färre men nog om hatet mot muslimerna ökar.
Här hemma har Risto Uimonens uttalande skapat debatt. Uimonen är ordförande för Opinionsnämnden för massmedier och enligt honom är terrorattackerna ett exempel på en krock mellan olika demokratiuppfattningar, den västerländska och den islamiska. Uimonen anser också att de två uppfattningarna helt enkelt inte går att kombinera. Många trodde först att Helsingin Sanomat (http://www.hs.fi/ulkomaat/a1420611358692) citerade Uimonen fel, men han har vidhållit sin tolkning (http://www.helsinginuutiset.fi/artikkeli/258565-jsnn-uimonen-terrori-isk...).
Jag hör till dem som är förskräckt över den uimonenska tolkningen. Den utgår från att mänskliga rättigheter som yttrandefrihet egentligen hör hemma bara i vår västerländska kultur. Ändå är de just universella rättigheter, som gäller alla människor i världen. De har också godkänts som sådana redan 1948 av FN:s generalförsamling, faktiskt just i Paris.
Det är viktigt att hålla fast vid principen om universella mänskliga rättigheter och en strävan till demokrati och frihet i hela världen, trots att vägen dit är lång och krokig.
I västvärlden har vi kommit ganska långt, men vi blir lätt hemmablinda. Det är bara 70 års sedan Auschwitz befriades och 20 år sedan Srebrenica. Om vi slirar på den här punkten godkänner vi att alla människor inte har samma grundläggande rättigheter och kan alltså låta bli att ingripa när de inte infrias i andra kulturer och länder. Nästa steg kan då bli att det är okej med en kamp, kanske till och med krig, mellan olika kulturer.
Då har terroristerna och fundamentalisterna, oberoende av ursprung, verkligen fått som de ville.