Balansgången blir svår
Visst påminner förhandlingssituationen om Ukraina om turerna på Balkan för snart tjugo år sedan.
Om Ukrainas, Tysklands, Frankrikes och Rysslands utrikesministrar mot slutet av veckan lyckas komma överens om en plan för hur man äntligen kan få till stånd fred i Ukraina kan respektive länders statsöverhuvuden träffas i Kazakstans huvudstad Astana nästa vecka.
Det här är alltså om. Uppgifterna om hur utrikesministrarna ska förhandla – per telefon eller genom att mötas fysiskt – varierar. Dessutom har Tyskland sagt att mötet i Kazakstan blir av bara om man har någonting konkret att tala och komma överens om.
Ett ytterligare om, alltså.
Flera färska uttalanden har gjorts som kan innebära antingen förhoppningar om framsteg eller uppfattas som ytterligare försök av Ryssland att splittra och regera. Problemet är att man inte vet vilketdera det handlar om. Och även om försoningens sol skulle lysa över ett möte på toppnivå nästa vecka återstår den juridiskt knepiga frågan om Krim.
För när Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov talar om att Ryssland kan respektera Ukrainas territoriella integritet är han noga med att framhålla att Krim är och förblir ryskt territorium.
Lavrov är lika noga på den punkten som USA:s president Barack Obama och Tysklands förbundskansler Angela Merkel har varit när det har gällt att påminna världen om att den ryska annekteringen av Krim var olaglig och aldrig kommer att accepteras av vare sig EU eller USA.
Visst har vi sett detta förr. Situationen är inte identisk men också denna gång gäller kampen ett territorium som brutits ut ur en suverän stat. Kosovo ställdes under FN:s administration, också för att undvika ett "Storalbanien".
Det må ha varit ett realistiskt scenario eller inte, men det var vad många trodde var Kosovos mål.
Sedan är det en annan sak att till exempel en viss borgmästare i Presevo i södra Serbien redan i ett tidigt skede frikostigt delade ut kartor där Kosovo ingalunda var införlivat med Albanien, utan en självständig stat som bestod av delar av Serbien, Makedonien och Montenegro – utöver det område som FN administrerade.
Också på Balkan präglades förhandlingarna av krav på eftergifter av en oberäknelig ledare. Rysslands Vladimir Putin är inte Jugoslaviens och Serbiens Slobodan Milosevic men Milosevic var oförutsägbar och det är Putin också. Milosevic dög ändå bra att skriva på fredsavtalet i Dayton 1995 som gjorde slut på den akuta fasen av kriget i Bosnien.
När EU:s utrikesminister Federica Mogherini säger att Ryssland visat vilja att mjuka upp sin ståndpunkt handlar det inte om Krim. Och ungefär samtidigt som Frankrikes president François Hollande säger att EU skulle kunna överväga att häva sanktionerna mot Ryssland rapporteras det om bombningar av flygplatsen i Donetsk och en bomb i den ukrainska staden Odessa.
Om en uppgörelse kan nås är en sak klar: det behövs en internationell fredsbevararstyrka med starkt mandat, som i Bosnien och i Kosovo, för att se till att avtal följs.