Är jag svensk eller finne?
Helsingforspolitikern Minerva Krohn (Gröna) har på två år varit finsk, svensk och blivit finsk igen. Det är farsartat men pekar på många problem.
I Finland kan man fritt registrera sitt modersmål men man måste välja ett språk. Alternativet tvåspråkig existerar inte. Det är alltså möjligt att när som helst byta sitt språk via en omregistrering.
Den gröna Helsingforspolitikern Minerva Krohn gjorde just så och blev officiellt svenskspråkig i maj 2013. En tid efter det blev Krohn medlem av Kommunförbundets styrelse och fyllde samtidigt kravet på att styrelsen ska ha en svenskspråkig medlem.
Hon förnekar för Helsingin Sanomat att språkbytet beror på annat än släktens svenskspråkiga anor och att hon som läkare har arbetat på svenska. HS uppdagade i alla fall att Krohns officiella modersmål ställer till med problem för utbildningsnämnden i Helsingfors, som hon leder. Den ska enligt stadsfullmäktiges stadga ha nio finska och två svenska medlemmar. Med en svenskregistrerad Krohn var de svenska medlemmarna tre eftersom också Johan Ekman (SFP) och Bernt Nordman (Gröna) är medlemmar av utbildningsnämnden. Alltså en för mycket.
Nu har Minerva Krohn återgått till att vara officiellt finskspråkig. Det är farsartat men löser problemet i utbildningsnämnden. Tyvärr leder Krohns språkbyten till att dess betydelse för en persons identitet kan uppfattas som något lättvindigt. Det är det inte.
Båda språkgrupperna ska enligt kommunallagen vara representerade i de kommunala organ som beslutar om bland annat utbildningsfrågor. I många kommuner har man en utbildningsnämnd med en finsk och en svensk sektion. Bestämmelsen utgår från att minoritetsspråket ska skyddas och också ha en viss autonomi när det gäller minoritetsspråkets skolor. Det är bra.
Helsingfors hör till de kommuner som utgår från språkregistreringen, medan många andra kommuner har en liberalare tolkning och inte nödvändigtvis kräver att en person ska vara registrerad som svensk eller finsk för att kunna ingå i respektive nämnd eller sektion. Reglerna i Helsingfors, som är skapade för att skydda minoriteten, fungerar inte eftersom minimikravet samtidigt blir en maximinivå.
Helsingfors tolkning av lagens bestämmelse leder till att medlemmarna i utbildningsnämnden och dess sektioner måste ha antingen finska eller svenska som modersmål. De ställer till med problem för tvåspråkiga personer, som kan ha en klar förankring och beröringspunkter med utbildningen på båda språken. Bestämmelserna betyder även att invandrare som har behållit sitt ursprungliga modersmål inte alls duger. Ändå går invandrarnas barn i finsk eller svensk skola. Det här motverkar alla målsättningar om att integrera och engagera invandrare.
Utvecklingen i Helsingfors verkar alltså ha sprungit förbi de nuvarande bestämmelserna i kommunallagen och stadens stadga för utbildningsväsendet. Men behovet att ge det nationella minoritetsspråket en autonomi och ett skydd kvarstår. Det måste vara möjligt att beakta båda nationalspråken och det faktum att Helsingfors, och särskilt dess skolor, är mångkulturella.
Det här har biträdande stadsdirektör Ritva Viljanen (SDP) nu engagerat sig i. Den nya kommunallagen ligger i riksdagen och kan ännu ändras. I lagförslaget ingår den gamla formuleringen trots att språkrättsrådet Corinna Tammenmaa på Justitieministeriet tog upp den då förslaget skrevs.
Vem som har rätt att representera en språkgrupp är en både känslig och svår fråga. Det är problematiskt att man kan välja bara ett modersmål. En person som de facto är tvåspråkig måste alltså förneka sitt ena språk. Men inte heller möjligheten att registrera sig som tvåspråkig är oproblematisk. Det leder till svårigheter att uppskatta behovet av service på båda språken. Det kan leda till krav på att tvåspråkig ska nöja sig med skola, hälsovård och annan omsorg på det ena språket så att man slipper ordna tjänster på båda språken.
Det vore motiverat att införa möjligheten att registreras som tvåspråkig men då måste rätten av själv välja vilket språk man vill ha offentliga tjänster på garanteras.
Det måste gå att trygga de nationella språkminoriteternas ställning samtidigt som man beaktar att personer kan ha förankringar i båda språkgrupperna, oberoende av registrerat modersmål.
På sikt måste också lagstiftningen beakta att vi har medborgare med två modersmål. Man kan vara både svensk och finne.