Stöd till tvåspråkigt Finland
De finskspråkiga värnar om det svenska i landet men vill ändå bli av med den obligatoriska skolsvenskan. Det är dags för plan B.
Resultaten av Åbo Akademis mätning av de finskspråkiga finländarnas inställning till svenskan verkar åtminstone på ytan vara motstridiga. Samtidigt som uppfattningen att svenskan är en viktig del av Finland får ett starkt stöd vill en majoritet avskaffa den obligatoriska skolsvenskan. Över 7 000 personer har besvarat den första enkäten och det är betydligt mer än i vanliga opinionsmätningar. Dessutom har över 300 av dem som besvarat den första enkäten fortsatt diskussionen i smågrupper.
Tre av fyra anser att skolsvenskan inte borde vara obligatorisk. Samtidigt tycker två av tre att det vore synd om det svenska språket och den svenska kulturen skulle försvinna från Finland. Långt över hälften – 64 procent – tycker att det svenska språket är en väsentlig del av vårt samhälle.
Med sådana siffror verkar slaget om den allmänna opinionen vara förlorat för dem som vill att alla finländska barn ska läsa det andra inhemska språket i skolan. Med valfrihetsargumentet går det i dag att motivera det mesta. Begreppet "tvångssvenska" används allmänt av finska medier, till och med av Yles finska nyheter trots bolagets tvåspråkighetsstrategi. I en sådan situation, eller rent av under en sådan press, är det kanske begripligt att människor inte reflekterar över alla andra tvångsämnen och skolans allmänbildande betydelse. Eller vilka dörrar kunskaper i svenska öppnar till den svenska och nordiska arbetsmarknaden.
Hittills har det funnits ett brett politiskt stöd också för obligatoriet. I och med medborgarinitiativet om att avskaffa den obligatoriska svenskan som behandlas i riksdagen får vi en ny pejling av läget. Riksdagen kommer att rösta i början av året.
De senaste åren har det odefinierade och diffusa begreppet tvåspråkiga skolor diskuterats och verkar också det ha ett visst stöd. Det är i alla fall inte så mycket värt så länge det inte handlar om konkreta planer. Samtidigt har en del tvåspråkiga kommuner vidtagit mått och steg för att befrämja tvåspråkigheten i praktiken i sina kommuner. Raseborg har beslutat starta med det andra inhemska redan under det första skolåret och i Sibbo finns ett liknande förslag med brett stöd. I Helsingfors och Esbo finns initiativet om en nordisk språkskola.
I den finlandssvenska retoriken innebär ett avskaffat obligatorium i förlängningen att svenskan inte längre är det andra nationalspråket. Det stämmer säkert att de mest svenskfientliga krafterna ser avskaffandet av skolsvenskan som bara ett första steg. Men steg nummer två tycks inte ha ett brett stöd.
På svenskt håll är det hög tid att göra upp plan B. Hur upprätthålls kunskaperna i svenska och landets tvåspråkighet om obligatoriet inte längre finns? Det behöver inte betyda slutet på svenskan i Finland, men det måste finnas en plan.