Både skamligt och föredömligt
Det finns brott för vilka inga försonande straff existerar. Upprättelsen för offer till preskriberade sexualbrott ligger i att deras upplevelse bekräftas.
Det är med blandade känslor man tar del av den rapport som rättspsykolog Julia Korkman i torsdags lade fram om de sexuella övergreppen som försiggått inom Esbo församling under mer än tjugo år. Dels vämjelse över själva brotten och oviljan att ta itu med dem trots flera konkreta påbud, dels en dämpad glädje över att samhället år 2014 äntligen verkar berett att lyssna på och stödja de drabbade, i stället för att misstänkliggöra dem som haft modet att träda fram. Det gäller inte bara i det aktuella fallet.
Det är beklagligt symptomatiskt att dylika övergrepp – och mycket värre – så ofta ägt rum inom religiösa kretsar. Den internationella katolska kyrkans öppna uppgörelse med sina prästers långvariga och nästan systemiska missbruk av tjänsteställning har sannolikt varit oerhört viktig som förebild också för de finländska och finlandssvenska församlingarna att städa upp i sina mörka vrår av barn- och ungdomsverksamhetens klubbutrymmen.
Esbo församling och Borgå stift utgör i detta både ett skamligt och föredömligt exempel.
Tar man de i Korkmans rapport hörda personernas berättelser som fakta och sanning uppfylls vid sidan av det moraliskt klandervärda även villkoren för missbruk av auktoritetsställning, vilket var ett brott redan under den aktuella tiden. Trots att preskriptionstiden för brotten löpt ut understryker professorn i allmän straffrätt Dan Frände, som granskat rapporten, vikten av existerande straffstadga.
Sexualbrottslagarna i Finland skärptes i början av 2014 och kan, när det gäller fall som det aktuella i Esbo, anses ligga på acceptabel nivå.
För medierna är fallet en påminnelse – om än en sorglig sådan – om deras egen vikt. Utan intervjun med Nina Wredlund i Västra Nyland i fjol höstas hade sannolikt hennes och de övriga offrens berättelser aldrig kommit fram. Man kan tycka att det inte skulle behöva gå till på det sättet, men det är svårt att se alternativ när upprepade misstankar och konkreta anklagelser klingat för döva öron i snart fyrtio år.
Professor Frände påpekar även myntets andra sida – vilka möjligheter en person i den anklagades situation har att rentvå sig, inte enbart juridiskt utan de facto. Alternativet i dag är att polisanmäla sina belackare för ärekränkning. I (den uteblivna) rättvisans namn skall påpekas att den i rapporten utpekade ungdomsledaren enligt två vittnesberättelser uppges ha gjort just detta.
Samtidigt bör man minnas att ovetskap om att det man företagit sig, eller brister i den egna upplevelsen av att förstå sina handlingar som brottsliga, inte rentvår en.
Det är bortom tvivel att gränser som aldrig borde ha överträtts, har överträtts, och det är lika klart att juridiken aldrig kommer att hinna i kapp dylika brott, för vilka ett försonande straff helt enkelt inte existerar.
Upprättelsen för offren kan dessvärre enbart ligga i att deras upplevelse nu bekräftats.