Rättsskydd kräver investeringar
Sparandet drabbar den offentliga sektorn, också rättsväsendet. För att bevara rättsskyddet krävs först reformer och investeringar.
Ett slags mantra i samhällsdebatten just nu är kraven på att slopa all onödig byråkrati och reglering. Man får lätt den uppfattningen att alla problem i Finland skulle lösas av mindre förvaltning och färre regler och tjänstemän. Det finns säkert onödig byråkrati och det är sant att förvaltningen har en tendens att svälla ut.
Men det finns också en annan sida. Årets Fack-Finlandia gick till historikern Mirkka Lappalainen för boken om Gustav II Adolfs betydelse för Finland. Lappalainen skriver att kungen på 1600-talet skapade ordning och reda i Finland: "En byråkrati som mal på av sig själv är en garant för fred och lagens beskydd. Att skapa ett sådant system var den största utmaning Gustav II Adolf ställdes inför, och han klarade den." I HBL:s intervju med Mirkka Lappalainen frågar Pia Ingström om vi ska tacka Gustav II Adolf för att vi har en byråkrati och Lappalainen svarar: "Vi kan tacka honom för ett rättsväsende och en förvaltningsapparat som åtnjuter medborgarnas förtroende. I många länder finns inte sådana. Byråkratin ger rättssäkerhet och skyddar den enskilda människan från maktens godtycke."
När regler och byråkrati nu skärs ned finns det alltså orsak att se till att det inte sparas bort för mycket, eller på fel sätt. Det gäller inte minst rättsväsendet, en av de grundläggande institutionerna i ett demokratiskt samhälle.
Sparandet inleddes i och med Jyrki Katainens regering, men de största besparingarna görs 2015. Redan tidigare har behandlingstiderna i Finland varit besvärande långa och Europadomstolen har många gånger fällt Finland för orimligt utdragna rättsprocesser. Det har blivit bättre – men sparandet kan leda till en ny försämring. Det finns nämligen inte så mycket annat att spara av än personal.
Justitieministeriet är i full gång med att reformera rättsväsendet, att göra processerna enklare och smidigare. Men det går inte i en handvändning, eftersom rättsväsendet styrs av lagstiftning och det kräver tid att förändra den. De aktörer som reformerna gäller är inte heller eniga om alla förändringar.
En viktig målsättning är att en del domstolsfrågor kunde lösas på annat sätt. Det gäller redan till exempel parkeringsböter men nu finns ett förslag om att inte heller alla rattfyllerifall ska behöva behandlas av åklagare och domstol. Tanken är också att domstolsbehandlingens tyngdpunkt ska finnas i tingsrätterna och att det sållas i möjligheterna att överklaga till högre domstolsinstanser. Så sent som i torsdags gick lagförslaget om en skärpning av vilka ärenden hovrätterna tar upp vidare till riksdagen. Alla vittnesmål i tingsrätterna borde tas in på band så att de kan ses av högre instanser och vittnena inte behöver kallas in på nytt.
Det är också viktigt att se till hela kedjan – polisen, åklagarna och domstolarna – annars uppstår det lätt flaskhalsar. Polisen har redan sparat en hel del och åklagarna står inför samarbetsförhandlingar.
Totalt finns det kring sextio förslag på förändringar i rättsväsendet och ungefär hälften är redan på gång. Men sparkraven hinner slå till innan reformerna förverkligas och får effekt.
Det har föranlett Högsta domstolens president Pauliine Koskelo att offentligt konstatera att sparandet kommer att försämra rättsskyddet. I en intervju i Helsingin Sanomat i oktober konstaterade Koskelo att det vid tingsrätten i Helsingfors finns nästan 600 brottmål vars förundersökning har inletts för över tre år sedan. Det är lätt att föreställa sig vilka konsekvenser en personalminskning får i en sådan situation.
Justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) lyckades i augusti stoppa extra nedskärningar och fick till och med genom små tilläggsanslag. Riksdagens grundlagsutskott har ändå i samband med budgetförslaget för 2015 påpekat att rättsskyddet måste garanteras.
Förändringarna tar tid och många av dem kostar först en del trots att de senare leder till större effektivitet och besparingar. Ett klokt sätt att spara skulle vara att först genomföra reformerna och göra investeringar, till exempel i bandningsutrustning och nya datasystem. Att panikspara blir dyrare. Det vi inte har råd med är bristande rättssäkerhet och minskat förtroende för rättssystemet.