En kompromiss med mersmak
Den förväntade bomb som reformen av gymnasiets timfördelning skulle innebära blev en blindgångare. Man nöjde sig med små justeringar.
Den omdebatterade nya timplanen för gymnasierna godkändes av regeringen och presenterades i torsdags till suckar av både lättnad och besvikelse. Jämfört med den uppståndelse som det ursprungliga förslaget väckte blev själva resultatet en antiklimax, där den mest märkbara reformen var att väldigt lite de facto kommer att förändras 2016.
Det är svårt att undgå intrycket av en urvattnad kompromiss som man gott kunnat leva utan, särskilt som ambitionen ändå på längre sikt är att i grunden reformera hela gymnasieutbildningen. Det projektet, som går under namnet Framtidens gymnasium och av Undervisningsministeriet beskrivs som "omfattande", inleds omedelbart.
För förespråkarna av det breda och allmänbildande gymnasiet var det glädjande att arbetsgruppens timplansförslag från i fjol torpederades. Det kommer även i fortsättningen att vara obligatoriskt att bekanta sig med samtliga läroämnen i gymnasiet under åtminstone en kurs. Farhågan att Finland i framtiden kunde utexaminera studenter som inte läst en rad historia eller samhällslära avvärjdes åtminstone tills vidare.
Tvärtom hörde samhällslära nu till "vinnarna" då antalet obligatoriska kurser ökades från två till tre, medan man offrade en kurs obligatorisk historia. Det är bekymmersamt för den nationella självförståelsen om allt större delar av vårt lands särpräglade historia mellan öst och väst blir en specialkunskap.
I filosofin, som kanske fortfarande får räknas till de relativt nya obligatoriska gymnasieämnena, fördubblades de obligatoriska kurserna till två. Det meningsfulla i att studera den rena tankens lära har av pragmatiskt tänkande kritiker ifrågasatts för sin oklara – till och med ringa – betydelse för framtida arbetsliv. Filosofin representerar ändå precis den kunskap för kunskapens skull som allmänbildning i grunden innebär, och erbjuder inom sig vida möjligheter att tillämpas som konkret stöd för samtliga andra läsämnen, såväl som förståelse för vetenskapernas teoretiska grundvalar och idéhistoriska utveckling.
Att religionsundervisningen skars ner till förmån för naturvetenskap var trots Kristdemokraternas protester den mest självklara och naturliga moderniseringen i timplanen.
Välkommet är också att matematiken från och med augusti 2016 inleds med en gemensam kurs, efter vilken man enligt intresse kan välja den längre (9) eller kortare (5) varianten. Förhoppningen att arrangemanget ska locka fler elever att läsa lång matematik har goda möjligheter att uppfyllas. Erfarenheten visar att mycket av den fördjupade matematikens tjusning också hänger på inspirerande lärare, som nu ges en chans att vinna över tveksamma.
Den skarpaste kritiken mot den nya timplanen handlade inte om vad som gjordes, utan om det som inte uppfylldes. Ökad valfrihet och tanken att skolorna själva i hög grad kunde formge större temahelheter schabblades bort nästan helt på vägen, men kommer sannolikt att leva kvar i den kommande grundreformen, som alltså nu påbörjas.
Det blir mycket intressant att följa med hur reformarbetarna kommer att tolka ambitionerna att "öka interaktiviteten", "utgå från eleven" samt "utveckla undervisningsmetoderna och inlärningsmiljöerna".