Dumt att spara på integration
De exempel som HBL följt med, där en del nekas integration på svenska och andra inte, visar hur småskuren integrationen är.
David, som intervjuades av HBL i september och på nytt i oktober, fick till sist sin integrationsutbildning på svenska godkänd.
Det som hänt däremellan var att han bytte hemort och arbets- och näringsbyrå.
Det är tydligt att skillnaderna mellan kommuner, byråer och rentav tjänstemän kan leda till att en kan få svenskstudier godkända som integrationsutbildning, en annan kanske inte får det, medan en tredje inte ens får information om möjligheten att integrera sig på svenska.
Det är helt klart att man har en rätt att integrera sig på antingen finska eller svenska. Ur arbets- och näringsbyråernas synvinkel ska de se till att integrationen lyckas, också sysselsättningen. Enligt de personer HBL intervjuat (10.9) får de höra argument som att det är lättare att sysselsätta sig på finska. Det är en onödigt grovhuggen bedömning.
Bollen har gått vidare till arbets- och näringsministeriet där Lauri Ihalainen lovat utreda vad som hänt. Ett spörsmål har också lämnats in i riksdagen av Christina Gestrin (SFP) och sju andra ledamöter. Det ska arbetsministern svara på inom ett par veckor. Det som ministeriet i praktiken kan göra är att ge riktlinjer. Det är fortfarande de lokala byråerna som handlägger enskilda fall, och enskilda fall kan ministeriet varken kommentera eller gräva ner sig i.
Hur kommer man då ur det dilemmat? En självklarhet är förstås att förutsätta att lagen ska följas. Men man behöver inte stanna där.
Att integrationen kan ske antingen på svenska eller finska som likvärdiga utgångspunkter borde inte hindra att en person kan få bådadera godkända som integrationsutbildning. Varför bara antingen eller? I den mån intresset finns är det inte en så stor kostnadsfråga att det är lönt att spara på. Det är också absurt att neka den sökandes egna initiativ till integration på till exempel två språk, bara för att det överskrider minimum.
Inlärningen av båda nationalspråken behöver inte heller nödvändigtvis ske samtidigt. Det språk man upplever att går snabbare eller lättare att lära sig kan komma först, med en möjlighet att återkomma till det andra. Hemort, flytt eller arbetsutsikter kan förändra situationen. Bäst är det om integrationen lever med.
Övervakning och småskurenhet är ett tänkesätt som inte passar in. Integration är inte en utgift. Det är naturligtvis inte heller fruktbart att peka finger åt enskilda TE-centraler eller handläggare, som har ett förutbestämt handlingsutrymme och sköter sitt jobb. Men skillnaderna mellan enskilda fall och hur de landar minskas bäst om informationen om rättigheter och möjligheter är så stor som möjligt överallt, och linjedragningarna från ministeriets sida stöder det.